OS – ett sätt för Kina att bli mer kapitalistiskt

KOLUMNISTER

Kina är en kommunistisk diktatur som vill bli medlem i den kapitalistiska globaliserade världen.

Nu är det meningen att denna process ska påskyndas under åren fram till Olympiaden år 2008. Det kan bli intressant.

Jag hade föredragit Toronto men den diskussionen är slut. Nu sägs att ”vi” ska göra det bästa möjliga av situationen och påverka den kinesiska regimen i frågor om mänskliga rättigheter.

Olympiska kommittén sysslar inte med mänskliga rättigheter och Kinas seger i den här striden hade inte med sådana möjligheter att göra.

Ordföranden som äntligen avgår är en uråldrig före detta medarbetare i Francos fascistdiktatur i Spanien.

Argumentet att olympiska tävlingar kan tänkas förekomma på samma arenor där avrättningar förekommit tycks inte ha bekymrat honom och hans gudar och gudinnor ett dugg.

När statsrådet Ulrika Messing förde fram den observationen fick hon av en idrottsledare veta att politiker inte bör lägga sig i olympiska kommitténs verksamhet.

När de kommer till Kina får de minsann träffa politiker som lägger sig i.

Kommittén som ska vara olympiskt upphöjd är i stundom korrumperad och öppen för lobbygruppers ytterst konkreta påverkan intill gränsen för det anekdotiska.

Det tycks gälla även i Sverige. Den svenske så kallade OS-generalen Stenhammar åtalades och skickade enligt en förundersökning 445 000 kronor till Schweiz två dagar innan röstningen om Stockholm skulle ske. Åtalet har lagts ner men (enligt medierna) bara därför att det i Schweiz inte gick att styrka vem som tog emot pengarna.

De starkaste lobbygrupperna för Kina är inte kommunistiska partivänner utan kapitalister, som ser Kina som en kolossal marknad i framtiden.

Även direktörer i svenska företag, som under kampanjen påstått sig brinna för mänskliga rättigheter, baserar naturligtvis sin åsikt på att det gynnar affärerna eller i varje fall att dessa synpunkter på ett underbart sätt sammanfaller.

Kina var i årtusenden isolerat och förödmjukades i århundraden av västerlandet.

Under långa tider visste de flesta kineser inte att det fanns något annat land i världen.

Den klassiske tänkaren är K´ung Fu Tzu (Confucius), som levde för 2500 år sedan.

Han sa: ”Håll dig till vägen mot ditt mål, stå fast vid dygden och rekreera dig med de sex konsterna.”

Dessa konster var musik, riter, pilbågeskjutning, körande med vagnar, klassiska böcker och aritmetik, grenar av vilka väl bara bågskjutning blivit olympisk.

Så här sa han till en grupp elever: ”Om man är den förste att ta ett svårt jobb och den siste som tänker på ersättning, då kan man kallas god.” Det verkar omodernt, inte minst i olympiska kretsar.

Kina har alltid regerats av starka härskare för vilka demokrati varit okänt och till och med farligt. En grym kejsare på 200-talet ”efter Kristus” (som vi säger) lät bygga den kinesiska muren och bränna alla böcker i Kina.

Traditionen är makthierarki, utbildning av en byråkratisk elit och kontroll av folket.

Under 1800-talet ”öppnade” västmakterna Kina och dess flodhamnar för att kunna bedriva lukrativ handel främst med te. Därav härleder sig ordet ”kanonbåtsdiplomati”. De bedrev även opiumhandel, ”sprider gift i våra provinser”, som en kinesisk kejsare skrev 1839.

Kejsaren skrev detta i ett berömt brev till Englands drottning Viktoria, enligt myten upphöjt moralisk: ”Ert land är 60 eller 70 tusen li från Kina.

Ändå kommer barbariska skepp hit för att bedriva vinstgivande handel. Kinas rikedomar utnyttjas för att berika barbarer, stora vinster till barbarerna tas från Kinas rättmätiga andel.”

Kinas härskare utvidgade själva sin makt i grannprovinserna, fast de ofta bara krävde att grannarnas delegationer skulle buga sig djupt och betala skatt, så kallad ”tribut”.

Nu vill Kina in i världshandelsorganisationen WTO och världens kapitalister gillar en regim som har kontroll.

Kanske kan vi påverka barbarer, här som där.