Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter / Kolumnister

I dessa stunder blir jag en dinosaurie

Såg BBC:s dokumentärserie om dinosauriernas tid på video häromkvällen. Det som slog mig mest var reptilernas revirstrider: redan för 220 miljoner år sedan dödade dinosaurierna varandra när någon kom in på den andres mark.

Så här mitt i allemansrättens högsäsong känns ämnet fortfarande rykande aktuellt.

På somrarna bor jag nämligen i Allemansland, mitt ute i skogen, bokstavligen vid vägs ände. Grusvägen som leder upp till mitt och grannens hus är smal, krokig och gräsbevuxen i mitten. Den slutar på min gårdsplan. Grannen och jag turas om att underhålla, köpa grus och vägtrummor.

Alla andra infarter längs stora vägen är antingen förbommade eller försedda med stora skyltar med FORDONSTRAFIK FÖRBJUDEN. När jag flyttade in kändes det lite fånigt, snålt liksom, kom inte hit, håll er undan.

Idag är känslorna blandade.

Folk kör nämligen fullständigt ogenerat upp och ställer bilarna på min gårdsplan. De flyttar på barnens cyklar och parkerar bland mina lupiner. De plockar av mina hallon och har picknick i mina trädgårdsmöbler.

En morgon när jag vaknade satt ett helt jaktlag och fikade på min gräsmatta. När jag gick ut kom jaktledaren fram och förklarade att man "alltid" suttit just där (något jag betvivlar, eftersom platsen i alla tidigare år upptagits av en gigantisk myrstack, vilken flyttats).

En förmiddag i fjol satt jag och barnen och fikade i våra trädgårdsmöbler då en stor Mersa körde upp på gården. Tre meter från oss vällde ett mindre sällskap ut, plockade fram svampkorgar och bärplockare och gummistövlar, pratade och klädde om. Oss låtsades de inte om.

Barnen viskade förvirrat:

- Vilka är det där? Känner vi dom?

Till slut reste jag mig upp, gick ett par steg och sa:

- Ursäkta, men jag bor här.

Då vaknade de. Chaffisen, en äldre farbror, vände sig om, högröd i ansiktet och skrek:

- Jag har rätt att stå här!

Jag blinkade till.

- Nja, sa jag, egentligen inte, det här är en enskild väg.

- Det här är en allmän väg! skrek gubben. Vi har alltid stått här! Du är ogenerös som inte låter oss stå här!

- Jag har bott här i sex år och aldrig sett er förr, sa jag. Det här är ingen allmän väg, och det är inte jag som är ogenerös, det är du som är oförskämd.

Då exploderade hela sällskapet i glåpord, spottade och fräste medan de flydde in i skogen.

 

I tisdags var de tillbaka igen. Samma Mersa, samma sällskap, parkerade en halv meter ifrån mig den här gången.

- Här stod vi så bra i fjol! skrek gubben.

I det ögonblicket blev jag en dinosaurie. Reptilhjärnan, fullständigt intakt sedan 220 miljoner år, tog över fullständigt.

Basebollträ, tänkte den. Tänder som krossas. Exploderande vindrutor. Söndertrasade däck.

Kräldjuret i mig såg sällskapet försvinna in i skogen, hånskrattande och överlägsna. Då gick jag in och ringde Vägverket.

Jodå, vår väg är en enskild väg. Den får inga bidrag och kommer inte att få det heller. Det ger oss rätt att sätta upp både skyltar och vägbommar.

 

Idag har jag införskaffat skylten FORDONSTRAFIK FÖRBJUDEN. Vägbom utreds. Dinosaurien har segrat. Så är det. Jag drivs av samma låga instinkter som skräcködlorna för en kvarts miljard år sedan. Det gör mig uppriktigt sagt ganska generad. Varför blir jag så ohyggligt provocerad över att folk tränger sig på mig på landet? I stan har jag hundra gånger fler människor omkring mig hela tiden och reflekterar inte ens över det.

Missförstå mig inte nu. Jag är en stor anhängare av allemansrätten. Folk får plocka precis vad de vill ute i naturen. Jag läste att 98 procent av alla blåbär blir kvar ute i skogen, det är ju sorgligt. Ut och plocka! De är fantastiska i år!

Men med tanke på alla vägbommar och förbudsskyltar runt om i Sverige reagerar förmodligen de flesta andra människor likadant som jag.

Samtidigt vet jag inte vad jag ska göra, förutom detta.

Och om jag är en dinosaurie, vad är då gubben i Mersan?

Kolumnister

Visa fler

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet