Astrid Lindgren, du sålde ut Pippis själ

KOLUMNISTER

Astrid Lindgren är ledsen. En publicitetskåt konstnär har klippt ihop ”sexiga” bilder av Pippi till en ny film. Jag förstår om Pippis skapare är bedrövad.

Dessvärre har hon själv godkänt något som gör mig förbannad på allvar, nämligen en riktigt äcklig tecknad version av Pippi Långstrump, som just nu visas som tv-serie.

Svensk filmindustri har hållit i projektet, med Astrid Lindgrens medverkan. Samarbetspartners är Kanada, Tyskland och Sydkorea.

Ingenting av Pippis väsen känner jag igen hos den här trista tjejen.

Ett exempel: i den scen där Dunder-Karlsson och Blom ska lära Pippi dansa schottis (fast här dansas snarare den mer internationellt gångbara jiggen) stryker sig Pippi mot en av bovarna och kuttrar: ”Jag har aldrig sett någon dansa som du...sockerpudding...”.

”Sockerpudding”?

Hon kittlar mannen under hakan och strålar med uppvänt ansikte, som om hon ville bli kysst.

En Pippi som flörtar?

Det är en omöjlig, orimlig och stötande tanke.

Den aktuelle konstnären

har ägnat två år av sitt liv åt att klippa ihop 30 år gamla bilder av Pippis och Annikas rumpor och säger att han på detta vis vill debattera sexualiseringen av barn. Det är inte något särskilt begåvat projekt. Ingen blir upprörd av att se Pippis underbrallor. Är det meningen att vi ska göra en koppling till de raffiga behåseten som säljs på H&M:s barnavdelning? Eller vad?

Men om vi tänker oss att konstnären verkligen har ett enda ärligt uppsåt, förutom att komma i tidningen, är det att belysa hur annorlunda barn framställs i dag jämfört med för 30 år sedan. Och då måste jag konstatera att just detta blir synnerligen tydligt i den här tecknade versionen.

Med Astrid Lindgrens medverkan.

Själv var jag

inte förtjust i Pippi som barn. Men som vuxen har jag gillat Pippi som symbol. En flickunge som vill bli sjörövare, som har övernaturliga krafter. En nio-årig tjej med eget hus, egna pengar, egna tankar, som är urstark men också snäll och generös.

Pippi som förebild kan jag älska.

Vi är många som vill idolisera en sådan Pippi och parkera henne i våra döttrars undermedvetna. Nu vet jag inte längre vad en Pippi är.

Pippi som tecknad figur har onaturligt långa och smala ben och en nätt utskjutande stjärt, enorma ögon och en pytteliten näsa. (Säkert en anpassning för japanska marknaden där runda ögon är skönhetsbevis och alla seriefigurers ansikten, senast barnen runt Pokemon-figurerna, stereotypt utformas så).

Pippi i tecknarnas

och manusförfattaren Catharina Stackelbergs händer är inte en självständig sanningssägare, utan gapigt uppkäftig.

Hon är inte rolig, aldrig finurlig och inte ens särskilt snäll.

Pippi har helt enkelt exploaterats, slätats ut och larvats till för att kunna säljas till amerikanska, japanska och koreanska kids.

Denna Lolita Långstrump är här för att stanna, för tecknad film på bästa sändningstid i tv har en särskilt stark effekt på barn. Spelfilmsversionen faller i glömska i takt med att alltfler barn vägrar titta på vad de kallar ”o-tecknad” film. Jag förstår dem, filmerna är 30 år gamla och 70-talets trickfilmare förmådde inte åstadkomma särskilt trovärdiga bilder av hur Pippi lyfter sin häst.

I morgon visar

Sveriges Television sjunde delen av tio Pippi-avsnitt. Inte ett ord som sägs av den tecknade Lolita Långstrump kommer från Astrid Lindgrens penna, det hörs.

Jag förebrår ändå Astrid Lindgren, som jag beundrat för hennes integritet och absoluta solidaritet med barn, för att hon sålde ut Pippis själ. Det var ett misstag – och jag misstänker att hon vet det. Ett uttalande i Göteborgs-Posten i samband med premiären 1997 kan läsas som en antydan. På frågan om hon känt någon oro för gestaltningen av Pippi svarade den då 89-åriga författarinnan:

– När jag väl bestämt mig kan jag inte sitta och ångra.