Mammorna får ta hela smällen

Det är förskräcklig läsning, och det värsta är att alltsammans naturligtvis är vårt eget fel (och nu talar jag om oss alla, om samhället, inte bara kvinnorna.

I onsdags skrev Aftonbladet om förklaringarna i socialdepartementets rapport.

Kvinnor vill stadga sig med man, jobb och bostad innan de skaffar barn.

Bostadsbristen i storstäderna gör att det blir allt svårare för unga människor att hitta någonstans att bo.

Den nya tidens arbetsmarknad med tillfälliga jobb och projektanställningar gör att svenska kvinnor får barn allt senare i livet.

Det är svårt att ta föräldraledigt medan man studerar.

Att få barn innebär också ett livslångt avbräck i lönen för de flesta kvinnor. Ny statistik från Statistiska centralbyrån visar att kvinnorna hänger med männen lönemässigt fram tills de föder första barnet. Sedan kommer de aldrig i kapp.

Karlar tappar inte i lön när de får barn. Det beror förstås på att män inte behöver bli fullvärdiga föräldrar i vårt samhälle. De krav som ställs på pappor är mycket mindre än de som ställs på mammor. Det är hon som tar den ekonomiska och arbetsmässiga smällen.

Att vara kvinna och jobba heltid med små barn är nästan uteslutet, antalet timmar på dygnet räcker inte. Alltså går hon ner i betald arbetstid för att hinna med det obetalda arbetet där hemma. Det innebär nu inte att hon jobbar mindre. Tvärtom. Säg mig den småbarnsmamma som har fyrtiotimmarsvecka, ha!

Ministrarna Ingela Thalén och Mona Sahlin har bjudit in arbetsköparna och facken den 13 november för att diskutera vad som kan göras åt det här. Arbetsmarknadens parter kan säkert komma en bit på väg, men det behövs mer.

Jag tror att bostadsbristen är en jättebov i dramat. Att själv flytta runt i olika and-rahandslägenheter, rivningshus och förortsrum är hemskt nog, att utsätta ett barn för det är vidrigt. Jag vet, jag har själv gjort det. Min äldsta dotter tvingades gå på sex olika dagis på lika många år, bara för att bostadssituationen såg ut som den gjorde.

I dag är den ännu värre, och skälet är enbart, säger ENBART, beroende på bristande politiska beslut. BYGG HUS SÅ FOLK HAR NÅGONSTANS ATT BO MED SINA UNGAR!

En annan sak som måste förändras är männens föräldraskap. Om vi ska bli jämställda måste karlarna bli pappor för sina barn.

Även här ligger bollen hos politikerna. Ett stort steg på vägen vore att dela föräldraledigheten rakt av, ett halvår till mamman och ett halvår till pappan, men än är tiden förmodligen inte mogen för det. Varken män eller kvinnor vill det. Båda är måna om den makt de har i dag (männen över samhället, kvinnorna över barnen).

Till sist: om man verkligen tycker att det är ett problem att kvinnor tjänar mycket mindre än män, att det föds för få barn och att samhället är för ojämställt, då finns det bara en sak att göra.

Sluta definiera den vita, medelålders, heterosexuella mannen med bil och inkomst som normen för det mänskliga. Att kvinnor inte befordras eller hänger med i löneutvecklingen beror inte bara på att hon stannar hemma med ungarna några år mellan 20 och 40.

När chefer ska tillsättas eller löner höjas tittar man (män) oftast på KOMPETENSEN. Sedan drar man slutsatsen att kvinnorna inte har tillräcklig.

Det här är ett problem.

Att vara man är nämligen en stor del av den kompetens som andra män letar efter när någon ska befordras. Den kan kvinnor aldrig få.

Man behöver alltså inte börja kvotera in kvinnor på höga poster.

Det räcker att sluta kvotera in män.

Nu ska jag sluta skriva, för jag ska fira min äldsta dotter som blir myndig i dag. Det känns helt fantastiskt.

Karriär, ekonomi och beford-ran i all ära. Vad är det jämfört med tre barn som man älskar?