Schyman har fel: svenska män är inga talibaner

KOLUMNISTER

Jag har försökt förstå vad Gudrun Schyman menade när hon sa att svenska män är som talibanerna. Jag har bjudit till och försökt men utan framgång.

Svenska kvinnor möter inte samma talibannormer, talibanstruktur och talibanmönster som kvinnorna i Afghanistan gjorde. Förhållandena är så vitt skilda att de inte kan jämföras på samma dag. Bara om man befinner sig så långt bort från verkligheten att allt blir grått och grötigt utan nyanser och kontraster kan man hävda något annat.

Än är det långt kvar till jämställdhet. Parollen "Halva makten, hela lönen" är inte genomförd, men kvinnornas kamp för lika chanser, lika värde och full delaktighet har inte varit förgäves. Sverige 2002 är ett avsevärt mer jämställt land än Sverige 1972.

Politiken har till exempel förändrats. När partierna i höst möter väljarna och de gröna lyft fram Åsa Domeij har tre av partierna kvinnliga partiledare - miljöpartiet, centern och vänsterpartiet. Ni vet hur många de var för trettio år sen? Just det: noll.

Att kvinnor leder tre ideologiskt, sinsemellan så olika rörelser visar kanhända också att människor av kvinnligt kön inte nödvändigt har samma sociala och ekonomiska intressen.

Kvinnornas växande inflytande har inneburit att politiken blivit bättre, analysen skärpts och programmen breddats och fördjupats.

Partierna varken vågar eller vill i dag hålla kvinnorna nere.

Även medierna har påverkats. De ägnar till exempel stort utrymme åt Astrid Lindgren och Fadime Sahindal och framhåller dem som förebilder.

I Afghanistan gick talibanerna in för att till varje pris kväva kvinnornas strävan efter utbildning och arbete. I Sverige är det sedan länge självklart att kvinnor har samma rätt till arbete och utbildning som män, och många män är aktiva i ansträngningarna att riva de hinder som står i vägen för genomförandet av denna rätt för alla kvinnor.

I början av sjuttiotalet krävde kvinnorörelsen bra dagis till alla barn. De fick några av partierna med sig i kampen och i dag är målet i det närmaste uppnått. Det är ett stort framsteg,

Jag förstår inte Gudrun Schyman, och jag förstår inte heller andra kvinnliga debattörer som bagatelliserar resultaten av jämställdhetskampen. Jag tänker på dem som vill ha det till att allt är som det en gång var, att inget egentligen hänt på trettio år.

Vad är syftet med en sådan verklighetsförvanskning? Att få allt fler att hålla sig undan från politiken i tron att samhällsengagemang inte lönar sig?

Är det inte rätt rimligt att vara stolt över det positiva som skett och samtidigt försöka fullfölja reformarbetet och vinna fler övertygade anhängare av principen om jämställdhet mellan kvinnor och män?