Vem har sagt att det ska vara lätt?

KOLUMNISTER

Vissa debatter är eviga. De blossar upp, dör ut och återkommer.

Konflikten mellan mödraskap och yrkesliv är en sådan.

Under den senaste tiden har den dryftats i tidskrifter, på kultursidan i DN, i det politiska livet där Gudrun Schyman kastat in en flammande appell.

Ja, den är förstås ständigt på tapeten hos de kvinnor som utövar båda dessa roller, det vill säga de flesta kvinnor i dag i detta land.

Yngre, mycket framgångsrika intellektuella kvinnor, nyblivna mammor, skriver bittert om det omöjliga - och försämrade - läget för yrkeskvinnor-som-mödrar. Kvinnor från en äldre generation talar om "privilegiet" i att få ha varit båda. Trots slitningarna, tröttheten och kompromisserna.

Som kvinna-mitt-i-livet för vilken de senaste femton åren totalt har dominerats av denna konflikt, läser jag intresserat alla inlägg.

Som småbarnsmamma slets jag mellan idealen. Ena stunden skulle jag - som tillhörde den första generationen som var intellektuellt medveten om den tidiga barndomens oerhörda betydelse - vara världens bästa mamma. Jag hämtade barnen tidigt från dagmamman, för att sitta på golvet och leka med Lego i timtal, gräva i trädgården, vara närvarande och ge, ge.

I nästa stund satt jag framför datorn och grät av längtan efter att kasta mig in i den andra passionen, skrivandet. Många kastruller fick kastas de åren, då maten brann vid, medan jag sprang mellan "passionerna", många hårda gräl utspann sig mellan mig och barnens far.

Jag minns hur jag, när det var som värst (arbetade som stringer och författare från Israel, där barnomsorgen var sämre och levde i ett traditionellt äktenskap, där "omsorgen" låg på mina värkande axlar), fick ett brev från en av Sveriges mest kända feminister. Jag hade klagat över min omöjliga situation och hennes svar - hon är själv mor till fyra barn - var: "Men livet skall vara så. Svårt!"

Jag minns ännu det brevet, för att det förvånade mig så. Att just hon skrev så! Vadå svårt?

Var inte livet en ständigt progressiv historia, där "utvecklingen" - den politiska såväl som den personliga - ständigt var på marsch, framåt mot en ljusare, mer rättvis och mer rationell framtid? Hade inte jag "rättigheter" som ingen skulle ta ifrån mig? Rätt att vara mamma, rätt att verka yrkesmässigt, rätt att utveckla mig själv.

Och var inte samhället - och min man - "skyldiga"? Som stod i vägen för förverkligandet av detta, försvårade dessa mina "oförytterliga rättigheter", som det så vackert står i den amerikanska konstitutionen.

Det är just på det området som jag ändrat mig mest. Det är en inre förändring som knappast syns i det yttre. Den inre kompassen pekar inte längre mot "rättigheter" utan mot "skyldigheter", inte längre mot vrede utan mot tacksamhet. Över att jag har fått leva båda mina passioner. Medveten om att min mor aldrig fick utveckla sig yrkesmässigt och att min far tillhörde den generation män som "missade" närheten till barnen.

I mitt skrivande har barnen alltid haft en plats, de har varit synliga i texterna om Palestina -Israel-konflikten, om krig, om moral och omoral. Att synliggöra barnen i det intellektuella och konstnärliga arbetet och att vara en morsa med engagemang i världen har varit mitt sätt att uttrycka min feminism.

Att "uppgradera" det som numera kallas "omsorgen" - för de makabert underbetalda landstingsanställda, i det offentliga samtalet - är en kamp vi ständigt måste föra. Att fortsätta tampas i hemmet, med mannen/pappan om hans roll, det måste vi också.

Men jag tror inte längre att denna eviga fråga en dag kommer att "lösa sig". Den är djupt personlig och mycket politiskt på samma gång. Livet är svårt.

Kombinationen moderskap och yrkesarbete är omöjlig. Men ändå lever vi den.

Utmaningen är att kämpa på, att försöka förändra. Men också hinna med att vara tacksam. Över livets stora gåva. Över att ha en uppgift, ett uppdrag. Över att ha någon att älska.

Vem har sagt att det ska vara lätt?