Fadimes villkor är inte ovanliga

KOLUMNISTER

Det var länge sedan en mördad kvinna orsakade sådan massiv sorg, förtvivlan och bestörtning som Fadime gjorde. Det invaggar oss i vanföreställningen att hennes öde var unikt, att något ytterst ovanligt och märkligt drabbade henne.

Så är det inte.

Mordet på Fadime, hur ohyggligt det än var, skiljer sig egentligen inte från något annat kvinnomord. Det bygger på exakt samma mekanismer och maktförskjutningar som allt våld som utövas av män, mot kvinnor. Var tionde dag mördas en kvinna i Sverige av samma skäl som Fadime: hon vägrar att låta sig kuvas av en man, kräver att få styra över sitt eget liv. Oftast är det före detta äkta män som vägrar acceptera att deras kvinnor lämnat dem. I Fadimes fall var det pappan, men mönstret är exakt detsamma.

Skälet att vi alla blev så berörda den här gången är naturligtvis för att vi "kände" Fadime. Hon hade länge orkat vara ett ansikte, en symbol för det förtryck som till slut tog livet av henne.

De fördömande reaktionerna efter mordet är också desamma som brukar brusa upp varje gång det kollektiva medvetandet plötsligt inser vidden av det massiva kvinnovåld som ständigt pågår i samhället. Vi står alla handfallna, lamslagna, förstenade av den terror, förföljelse, misshandel och - ja, ondska - som plötsligt blivit synlig för oss.

Rent statistiskt vet vi att den alltid finns där, men vi blundar så lätt för skuggorna bakom draperiet. En och annan gång bryter något enskilt fall genom muren av likgiltighet och vi förfasar oss, tror inte det kan vara sant, inte här, inte i Sverige, herregud! Hur är det möjligt? I en rättsstat som vår?!

Jag har ofta mött just den här reaktionen när jag pratat om min bok "Gömda". Folk tror inte förföljelse i den omfattning som beskrivs i boken är möjlig. Ändå är inte våldet särskilt grovt, och huvudpersonen Mia lever ju fortfarande. Chefsåklagare Annette von Sydow skrev i Svenska Dagbladet i tisdags att "Liza Marklunds förskräckande beskrivningar i Gömda är milda västanfläktar jämfört med de interiörer jag konfronterats med under mina jourer". Naturligtvis har hon rätt.

Det grövsta våldet i samhället är det som förekommer i hemmet, utfört av män mot kvinnor. Det är ofta så utdraget, sadistiskt och grovt att det på alla sätt kan jämföras med svår tortyr.

Nu är ju inte det här något svenskt fenomen, om någon trodde det. Inte heller är det kurdiskt, eller turkiskt, muslimskt eller något annat -skt.

Jag kom nyligen hem efter en månad på Cook Islands, en ögrupp i Stilla havet, strax söder om ekvatorn. Om paradiset fortfarande finns på jorden, så är det nog på Cook Islands. Öarna är utvecklade, men inte exploaterade. De är atoller eller gamla vulkaner, klädda med palmer och regnskog, omgivna av kritvita stränder längs orörda laguner. Vattnet är kristallklart, sikten uppåt 60 meter, korallreven kryllar av fiskar och liv.

Cook Islands tillhör Nya Zeeland, och i mitten av 90-talet fick the Cooks känna av de kraftiga, snåla högervindarna från hemmabasen. Nya Zeeland drog in en stor del av det bistånd som försörjt öarna i decennier, vilket gjorde att två tredjedelar av alla statligt anställda sparkades.

På några år har en fjärdedel av befolkningen lämnat öarna. Stölderna har ökat med 600 procent, fylleriet ökar och - framför allt - "the domestic violence". Hushållsvåldet. Kvinnovåldet.

Allting går igen. När folk får sämre villkor i livet så mår de sämre. Maktlösheten ökar, liksom frustrationen, och som ett brev på posten får kvinnorna mera stryk. Vi måste lära oss inse att mäns maktlöshet är dödlig, och att den inte försvinner bara för att vi inte gillar den. Det handlar varken om rasism eller mansfientlighet, utan enbart om ett senkommet accepterande av fakta.

För Fadime är det för sent, men om vi inser att hennes villkor inte var unika, utan generella, så dog hon inte förgäves.

Liza Marklund