Fadimes öde utmanar något i vårt innersta

KOLUMNISTER

En dag vill jag tala med mina döttrars döttrar om den märkvärdigaste ceremoni jag någonsin bevistat under mitt yrkesliv: en begravning i Uppsala domkyrka av en ung tjej som mördats. Fyratusen människor kom.

Fast de inte kände henne.

Låter hysteriskt, säger de kanske.

Ja. Men kanske behöver alla nationer något så när regelbundet sådana där samlande händelser. Och Fadimes öde utmanade något i vårt innersta, tror jag. Vår längtan att vara fria, kanske.

Spänn av nu...

Alltså: den där begravningen fick mig att på allvar tro att en människa ensam kan leva så att det inspirerar andra. Jag vill tro på det. Och jag är fortfarande fascinerad över att fyratusen ville gå till domkyrkan den där svinkalla dagen. För att inte tala om alla som såg begravningen i direktsändning.

Vad hette tjejen?

Fadime.

Fadime vad då?

Minns inte. Hon tappade sitt efternamn. Man talade om Fadime bara. Hon var en martyr. Alltså: hon dog för att hon ville bestämma över sitt liv. Fadime som var född i Kurdistan älskade en kille i Sverige. Pappan kallade henne hora. Han sköt henne i ansiktet. Hedersmord, kallades det.

Verkar inte klokt.

Liknande saker hade hänt förut, men den här gången blev det uppståndelse. Drottningen var på begravningen, hon var kronprinsessa då. Och talmannen, och nån minister. Alla grät. Grät och skrek. Kyrkan var dränkt i tiotusen nejlikor. Och musiken ... Fadimes favoritlåt som var en ballad av en irländsk rockgrupp och nån kurdisk klarinett ...

Jaja ..

Jag menar allvar. Det var det mest gripande jag någonsin upplevt. Det fanns så mycket kärlek. Fadimes släktingar och hennes kompisar, två världar som möttes. Fadimes två världar som hon kämpat för att få ihop. Jag får fortfarande tårar i ögonen.

De kände henne ju inte. Inte drottningen i alla fall.

Men många hade en relation till henne. Det hade gjorts ett teveprogram. Fadime var mycket vacker. Jag tror att det också spelade roll. Undrar om effekten blivit exakt densamma annars. Fadime var inte bara modig, hon var vacker och hade fantastiskt hår som liksom dansade runt hennes ansikte när hon gick. För många tjejer i er ålder blev hon en slags idol.

Men de riskerade väl inte att mördas?

Nej. Men de kände kanske att de på andra vis var underordnade männen. Att deras vilja inte riktigt räknades alltid. De hade användning för en förebild.

Den där Fadime skulle ha gått till polisen.

Hon gjorde det men togs inte på allvar. Det gick inte att skydda henne. Den riktiga viljan och förståelsen för tjejer i hennes situation fanns inte. Fadimes död ändrade på det, till viss del.

Så sedan upphörde hedersmorden?

Så småningom.

Så blev det lugnt igen, alltså.

Jaså, tycker ni att det råder jämställdhet? Har kvinnomisshandel upphört, kanske?

Har vi inte sagt.

Det där tar aldrig slut. Ni får ta över. Just efter Fadime var det många som ville tala i hennes namn. Det blev Fadime-priset, om ni hört talas om det? Det skulle gå till kvinnliga invandrare som gått sin egen väg. Tror jag det var. Men det blev mest en sossegrej och priset tappade sin lyskraft.

Men det finns en låt väl?

Av Mikael Wiehe, hette han. Det är nog Carolas version ni hört, hon sjöng bra, men jag stod aldrig ut med henne. Det skrevs flera böcker, som inte fick så många läsare, då hade folk väl tröttnat på Fadimes story. Men filmen blev riktigt bra. Ett företag försökte med Fadime som underkläder också, men det funkade inte.

Läskigt.

Visst, men anledningen var okej. Det är vackert att det blev magi i hennes namn, att många längtade efter en Fadime, en ung kvinna som slogs för rätten att leva som hon ville. Fast hon förlorade, får man ju säga.

För Fadime dog.

Ja. Hon blev 26 år, tror jag. Så hemskt är det och har alltid varit att ibland måste en dö för att andra ska få leva.