Han kallas ”förrädaren Ohlsson”

KOLUMNISTER

Några kallar honom för förrädaren Ohlsson. Han har gjort det som nu är mest förbjudet för en liberal chefredaktör.

Han har sagt att det är bäst för Sverige att Persson sitter kvar som statsminister efter höstens val.

Kristdemokraternas ledare Alf Svensson insinuerar att Ohlsson egentligen inte menar vad han säger utan bara vill väcka uppmärksamhet och hamna i fokus.

Gunnar Hökmark och andra moderater anser att Ohlsson inte vet vad han talar om, han har helt enkelt fel.

Eller också är det med hans liberalism som med bofinken - den får se ut hur som helst.

För Sydsvenskans politiske chefredaktör Per T Ohlsson har jag den största respekt. Jag hade det redan för tio år sedan, alltså långt innan han bröt mot den heligaste av alla heliga regler och erkände att en socialdemokratisk statsminister kunde vara bra för landet.

Jag tyckte Ohlsson skrev bra och kunnigt, hade intressanta synpunkter och inte var så där förutsägbar som ledarskribenter kan bli, om de inte ser upp.

Per T Ohlsson tillhör de sällsynta journalister som blir mer spännande med åren. Kort sagt, han är styv, styvast av alla åsiktsjournalister som Bonniers knutit till sitt imperium.

Ohlsson är numera också trygg i sitt uppdrag: han behöver inte ständigt bevisa att han duger. Han vet detta. Desto enklare blir det då för honom att rycka på axlarna åt Alf Svenssons oförskämdheter.

Det mest anmärkningsvärda med exemplet Per T Ohlsson är att det antyder att en av pressforskarnas mest omhuldade sanningar, nämligen den om partipressens död, inte är riktigt sann.

Sydsvenskan kallas oberoende liberal. Det står inte i tidningens policy och inte heller, såvitt jag vet, i Per T Ohlssons chefskontrakt att tidningen ska verka för att Sverige har/får en borgerlig regering.

Uppdraget är journalistiskt ideologiskt snarare än partipolitiskt. När Sydsvenskan skriver något snällt om framtiden för Göran Persson och hans regering blir sensationen likväl så stor att det ger åtta minuter i Aktuellt, där ledande politiker framträder med kommentarer till det oerhörda som inträffat.

Det påminner mig om Sven O Andersson. På sjuttiotalet var han chefredaktör på socialdemokratiska Örebro-Kuriren. En morgon inför valet 1976 skrev han i en lång och eftertänksam ledare - Sven O skrev alltid långt och eftertänksamt - att sossarna borde ta Thorbjörn Fälldins kärnkraftsmotstånd på allvar och rent av överväga att säga ja till hans krav på en folkomröstning.

Det innebar inslag i kvällens Rapport och stenhård kritik från s-toppen.

Mycket har hänt och ändrats sedan 1976, men till och med i den häftigt föränderliga medievärlden finns likheter mellan då och nu.