Jag minns min tid som åsiktspolis

KOLUMNISTER

Jag ser tillbaka på min tid som åsiktspolis i den svenska liberalismens tjänst (Låp) med tillfredsställelse trots allt. Jobbet var tufft men omväxlande och, inte minst, välavlönat.

När försynen, med sitt ofelbara sinne för ordning i naturen, väl upphöjt mig till Låp gick jag till verket med kraft, fasthet och konsekvens. Ingen tvivlare undgick mitt vakande öga och öra.

Varhelst någon uttalade sympatier för vänsterbeteende, ville diskutera officiellt fastslagna sanningar eller agerade misstänkt på annat sätt slog jag och mina mannar till.

Om det fanns hopp om rättelse och anpassning kunde vi nöja oss med att ge trotsaren en varning eller, vid någon allvarligare avvikelse från rätta läran, låta vederbörande bli föremål för ett personangrepp från Dagens Nyheters ledarsida.

Notoriska trotsare, det där klientelet som inordnat sig och systematiskt gått den socialdemokratiska enpartistaten till handa, hade att räkna med såväl varning, personangrepp i DN som anteckning på Låps svarta lista över folk som måste passa sig jävligt noga.

Riktigt grova dissidenter, kvinnor och män som trots varning, personangrepp och registrering på svarta listan framhärdat i sympatier för det stora partiet, facket eller den offentliga sektorn, skickade vi utan pardon vidare till major Ein Zwei Björklunds speciella rehabiliteringsavdelning, från vilken ingen återvänder som sunt tänkande socialdemokrat, kommunist eller miljöpartist.

Sanningen att säga hade jag det motigt på sjuttiotalet. Ja, även i början av åttiotalet var uppförsbackarna rätt många och hårda, men sen gick det geschvint och nittiotalet var rena söndagspromenaden.

Som jag styrde och som jag ställde. Etablissemangen gav mig fullt och uthålligt stöd. Jag behövde aldrig tvivla på att mina aktioner var uppskattade i maktens boningar. Jag blev du och bror med Per Ahlmark.

Det ansågs givet att jag vid pensioneringen skulle ta plats i styrelserna för TV 4, Ericsson och Volvo. Och där jag säkert också hamnat om det inte varit för att det en vacker dag visat sig att det i de egna leden fanns förrädare av avskyvärdaste slag. Som tack för mina insatser fick jag i ett av Låps förmenta huvudorgan läsa att ”det var bäst för landet att Persson satt kvar”.

Det kunde naturligtvis inte passera utan vidare. Jag fick ta min bonus och lämna Låp-toppen med detsamma, och nu sitter jag här i värmländska skogen och skriver debattartiklar under signaturen Per Unckel.

Mitt enda hopp är att Alf Svensson ska lägga ett gott ord för mig på högsta ort, om och när den tiden kommer.