Alla hjärtans dag är Alla singlars dag

KOLUMNISTER

I dag är hon ett underbart Alla hjärtans dag-hjärta – i morgon gnällkärringen mitt i tristessen. Singellivet är ändå det bästa livet.

Ibland vet jag inte var mitt hjärta är, jag tror att jag förlagt det eller att det försvann när hon mosade det så hårt att jag önskade att varje andetag skulle vara det sista, att allting lika gärna kunde sluta, att livet var meningslöst.

Tror att alla känt så, och alla har haft fel.

Bara Romeo tömde giftbägaren och bara Julia tog kniven. Vi andra patetvandrade framåt i livet och drunknade i sprit, Ulf Lundell-skivor och självömkan tills ingen orkade lyssna.

”Romeo and Juliet they never felt this way I bet so don’t underestimate my point of view”, säger vi fortfarande med en Madonna-grimas när vi får återfall.

Men vi vet att Shakespeares älskande par kände mer, mycket mer, och vi önskar att vi kände lika mycket, vi önskar att hon kunde dö så att vi också fick en anledning att dö för så länge hon inte är död finns det ju en CHANS att hon ska komma tillbaka, att hon ska ångra sig, att hon ska inse det misstag som vi inte ens tror på själva för hon gjorde ju rätt: vi är ju ingenting att ha, det var därför vi ville ha henne, för att hon fattade det till skillnad från alla dumma våp som ville ha oss.

Ja, ni vet.

Det blir en ond kärlekskarusell. Allt är jag-centrerat och sjukt.

När hjärtat krossats blir kärlek otäck och behandlas som en konsumtionsvara eftersom den unga, troskyldiga romantiken är förstörd. Kärlek blir nåt vi vill skaffa för att vi tror att vi behöver. Som en bakmaskin eller kanske en Sabatierkniv. Vi får för oss att kärleken har ett pris. Tre drinkar? Fyra? Nja, det räcker bara till sex, kanske inte ens det.

Andra investeringar är rimligare. Som vänlighet, humor, stilighet, pengar eller status, vad som helst som kan utväxlas mot kärlek på Marknaden. Men det hjälper bara en bit, och vägen till målet blir lång och ångestladdad.

Vi lever i ett narcissistisk kultur där även kärleken blivit jagfixerad. Kärleken ska fylla hål och vi gör önskelistor precis som inför julafton.

Jag vill ha en sjukt snygg tjej som är smal och som har stora bröst och med ett leende som smälter isar och hon ska ha ett välbetalt och intressant jobb och hon måste vara smartare än jag och dessutom veta jättemycket om musik och film och tv-serier och inrikespolitik och vara suverän på att laga mat och gilla att diska och städa och ha en helt fantastisk humor och hon ska skrika ”DET HÄR ÄR VÄRLDENS BÄSTA SÅNG” när jag spelar R. Kelly och hon ska trösta mig när jag är ledsen och ha kul med mig när jag är glad och hon ska vara tjejen som alla mina kompisar tycker är en dröm och hon bör – här är inte kraven benhårda – gilla att fixa, snickra och måla.

Men såna kvinnor finns inte. (Och om hon fanns – vad fan ska hon med mig till?) Det är bara en galen önskelista som bygger på ett shoppa-dig-lycklig-resonemang som inte ens gäller för en stereo.

Kärlek kan inte handla om vad man vill att den ska vara (”ett hus på landet och massa ungar”) för det finns inget att köpa, ingen prissättning, inget pris. Kärlek är inte en fråga om tillgång och efterfrågan.

Kärlek är fortfarande magi. Hur cyniska och krossade vi än blivit.

jag ska sluta drömma, sluta hoppas, sluta leta. För plötsligt blir jag i alla fall kär igen bara för att hon har ett visst sätt att dra handen genom håret, sitta i en soffa eller säga mitt namn. Det har ingenting att göra med vare sig bröst eller disk eller bruttoinkomst.

Så jag gör, härmed, om Alla hjärtans dag till Alla singlars dag (det är ju ändå bara choklad- och smyckesförsäljarnas dag) och skickar ett Alla hjärtans-kort till mig själv och alla andra singlar och skriver ”SLUTA LÄNGTA” på det.

Låt oss spotta på tristessen i radhuset, spotta på tetravinet, spotta på resorna till OBS Stormarknad, spotta på kombibilen och spotta på alla ungjävlars förbannade skrik och all förstörd romantik.

Tids nog sitter vi ändå i en glasskladdig soffa och kollar ”Söndagsöppet”. Till dess har vi värsta roliga livet att leva!

Fredrik Virtanen