Kyrkans bästa polare

KOLUMNISTER

Jag har fått mejl från USA. En bekant undrar om statskyrkan inte är avskaffad i vårt land.

Han skriver på förekommande anledning, nämligen denna:

I torsdags meddelade regeringen att den utsett före detta statsrådet Jan-Erik Wikström (fp) till ledamot av styrelsen för Svenska Bibelsällskapet.

Bibelsällskapet är en ideell förening som bland annat ska svara för bibelöversättningar och främja användningen av Bibeln.

Ja, jag blir svaret skyldig. Jag kan inte förstå varför svenska staten ska vara med och styra hur de kristna samfunden hanterar sin heliga skrift.

På statskyrkans tid var det kanhända logiskt och nödvändigt.

Då höll vi oss med en statsreligion, en enda rätt lära, den evangeliskt-lutherska, som förkunnades både från predikstolar och katedrar.

Vi föddes i stort sett allesammans in i statskyrkan, döptes, konfirmerades, vigdes och begravdes där. Men är det logiskt nu när skilsmässan är ett faktum? Knappast. Det tyder på att staten inte förhåller sig neutral till religioner och trosriktningar utan håller mer på ett samfund än på andra.

Tänk om det funnes en förening som hette Svenska Koranen-sällskapet och vars syfte var dubbelt: att översätta den islamska

urkunden och att främja användningen av den. Skulle någon komma på tanken att regeringen/staten skulle placera en man (eller en kvinna) i ledningen för det sällskapet? Jag tvivlar.

Bibeln är för all del en av de allra viktigaste böckerna. De som läser den har goda skäl att göra det. Fråga mig. Jag vet. Jag kan lova att jag i olika skeden av livet haft nytta och nöje av bibelkunskaper. Men det är ingen statlig angelägenhet att stimulera bibelläsning. Det är samfundens sak.

Det är något ofullgånget med kyrkans skiljande från staten i Sverige.

Statskyrkan är avskaffad men lever ändå kvar med beskattningsrätt och särskilda förmåner.

Samarbetet med Svenska Bibelsällskapet är bara ett av flera tecken på att det som en gång var trots allt består, åtminstone styckevis och delt. Staten fortsätter att vara bästa polare med svenska kyrkan.

En utomstående betraktare kan för övrigt också höja ett ögonbryn eller två inför det faktum att Wikström, den gamle folkpartisten, ställer upp.

Har inte hans liberala parti i alla år slagits för religionsfrihet och kyrkans skiljande från staten? Jo, visst. Var kampen för hans del inte allvarligt menad? Tja, säg det.

Wikström är i alla händelser inte ensam om att uppfatta kristendomen som den främsta och bästa av vår tids religioner,

hur sakligt ogrundad den uppfattningen än må vara.