Hyckla inte om barn – de mår bäst i stan

KOLUMNISTER

Det är dags att slakta Bullerbyn. Jag menar inte Astrid Lindgrens saga, utan den generella idealbild över barns uppväxt som begreppet kommit att innebära.

I dagens Sverige finns en outtalad, men mycket klar utopi, över hur barn ska ha det. De ska växa upp långt ute på landet, skogen runt stugknuten, frisk luft och husdjur. Mamma ska vara hemma, alltid tillgänglig, bullbakandes och mjölkchokladkokandes, helst rödkindad.

Alla eftergifter från bilden skapar sitt eget dåliga samvete, främst hos barnens mödrar. Dagis är ett nödvändigt ont som barnen tvingas bevista bara för att mamma MÅSTE JOBBA annars har inte familjen RÅD ATT ÄTA. Städer bor barn bara i därför att elaka fabriker tvingat deras stackars föräldrar att lämna fädernesgården och bosätta sig i gettot för att FÅ ARBETE.

Själv har jag alltid vänt mig mot den här sliskiga idealiseringen av landsbygd och allestädes närvarande moderskap. Jag har aldrig begripit varför de är så haussade. Min egen erfarenhet säger att storstäder är oändligt mycket roligare än storskogar. Daghem verkar vara otroligt mycket mer givande och kreativa än en uttråkad mamma, hur kärleksfull och vårdande hon än är.

Och nu har vetenskapen givit mig rätt.

– Barn mår bäst i storstäder och sämst på landsbygden. Förhållandena försämras gradvis ju längre bort man kommer från innerstäderna, sa Folkhälsoinstitutets Sven Bremberg till Aftonbladet för någon vecka sedan. Han hänvisade till studier om EU:s huvudstäder och svenska undersökningar.

Hans egna utredningar visade att barn i glesbygd löpte större risk att dödas i olyckor. Barnens psykiska hälsa följer samma mönster – ohälsan ökar ju längre bort från städerna man kommer.

Med andra ord: man lever lyckligare och säkrare som storstadsbarn.

Sedan tidigare har vetenskapen bevisat att det är mycket bättre för barn att gå på dagis än att vara hos en dagmamma eller, ännu värre, hemma med förälder (läs: mamma). Barn på dagis utvecklas fortare, får ett större ordförråd, blir mer utåtriktade och klarar sig bättre i skolan. Både svenska och amerikanska undersökningar har kommit fram till samma resultat. Att börja tidigt på dagis, före ett års ålder, är inte alls dåligt, tvärtom. Däremot ska barnen inte gå ”heltid” på dagis när de är riktigt små, utan mådde bäst av ganska korta dagar.

Med andra ord: man blir smart och framgångsrik av att gå på dagis.

Ett av argumenten mot daghem har varit att barnen blir så sjuka där.

Nu har det bevisats att så inte är fallet, utan tvärtom.

Visserligen är dagisbarn under tre år väldigt ofta förkylda, ungefär var tredje vecka, men efter tre års ålder och långt upp i skolåldern har de starkare motståndskraft och bättre immunförsvar än andra barn.

Med andra ord: man blir frisk och stark av att gå på dagis.

Jag inser att dessa fakta är provocerade. Ifrågasättande av kollektiva lögner är alltid obekväma.

Frågan är varför de är så otroligt förankrade hos oss. Varför bär så många på illusionen av Bullerbyn med den bullbakande mamman? Vem tjänar på att den upprätthålls?

I Dagens Nyheter läste jag nyligen något som förmodligen hamnar nära sanningen. Ulrika Kärnborg citerade idéprofessor Karin Johannisson som hävdat att moderskapet är en historisk parentes, lanserad av pigga 1800-talsteoretiker som behövde komplement till den manlige 1800-talsmänniskan: kolonisatör, äventyrare och kapitalist. På köpet fick vi barndomen. ”Modern” måste ju tvunget ha något att syssla med i den ombonade iscensättning som kallades ”hemmet”.

Andra debattörer har sagt det före mig: bullmamman är sprungen ur männens krav på gratis arbetskraft. Hon har mycket lite med kvinnors faktiska förmåga, förutsättningar och behov att göra.

Att ha familjen undanstoppad i Bullerbyn, som en vadderad kudde att landa i emellanåt, är kanske bäst för mannen – men inte för kvinnorna, och definitivt inte för barnen.

Liza Marklund