Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter / Kolumnister

Jag är medelålders – kom och stångas!

Sitter med de andra tanterna på kliniken och väntar på att släppas in för mammografi. Står sedan och tittar ner på den lilla kycklingfilé som klämts fast mellan glasskivor. Aj-aj-aj. Sköterskans händer är varma. "Första gången?". Se där, en röntgenbild gnisslar till. "Andra sidan, tack." Aj-aj-aj.

Jaha, medelålders.

Eller?

"Varsågod och sitt ute i korridoren." Kycklingfilén lösgörs, sväller tacksamt, återtar sin vanliga form och kan lirkas ner i sin bygelkupa, numera 80 A.

Bestämmer mig.

Nu är jag medelålders, säger jag till de yngre kompisarna på jobbet och de utropar: "Ånej, inte är väl DU...!"

Helt okey, säger jag. Någon gång måste man bli medelålders. Inte så farligt. Tuttarna krymper, vad är det med det?

 

Medelåldern flyttas fram, har jag märkt. Framåt 50-strecket, minst. Så blir vi 50, och vill kanske inte ens då. Då ska vi vara "tjejer", igen. Tills vi blir "mogna", kanske.

Medelålders låter grått, trist, förbrukat. Vi kommer kanske sluta använda ordet, eftersom ingen enighet råder om vad det är.

Men varför inte?

Jag är gärna medelålders, till och med tant, om jag får fylla ordet med en innebörd jag känner till.

Det finns inga absoluta normer för tant, dem måste varje generation uppfinna på nytt. Mina jämnåriga tanter är inte som dem jag kände som barn.

 

Jag tänker på de kvinnor som stryker sina blusar perfekt.

Som byter gardiner till jul, påsk och midsommar.

Som kan texten till Kungssången.

Som byter handväska efter säsong.

Som talar om sina män som rara men lite löjliga barn: "Ja, min Sture har då aldrig lärt sig sortera tvätten."

Sådana tanter, som inte är tjejer, är under utdöende. Den nya medelåldern är outforskad mark och jag begränsar mig till två insikter.

För det första att kroppens förfall är lite komiskt och inte så förfärligt svårt att uthärda. För det andra: insidan är ungefär densamma.

Den medelålders kvinnan, brukade jag tänka, hon känner mognad och mättnad. Hon vet vad hon kan och vill. Hennes känslor rasar inte.

Jag tänkte att hon skulle vara en mildare upplaga av mig. Mer tålmodig, försonande och på något vis... färdig.

Det är samma sorts katastrofala missuppfattning som att barn inte skulle ha riktiga känslor, att det de känner är "på barns vis", alltså inte på riktigt.

Jag trodde att 16-åringen i mig skulle vara död och begraven. Ack, så fel. Hon finns kvar, och måste samsas inom mig med 25-åringen och 40-åringen. Hela känsloregistret finns kvar.

Det är både lättnad och besvikelse.

Insidan är densamma. Inte är känslorna mindre eller mer vilsamma, "mognare". Det känns likadant inuti.

Plötsligt förstår jag innebörden av det så många gamla (vad nu "gammal" är?) sagt mig: "Jag känner mig som sjutton år."

Den märkbara förändringen är i små triviala ting.

Jag köper sällan ny musik, och i så fall gärna samlingar med Best of.

Jag vill numera bara ha en sorts modell på mina jeans, som känns som jag.

Jag måste fråga expediten om man fortfarande kan ha uppvik, eller om det är helt kört, sådant jag tidigare visste med automatik.

Jag blir mycket vänligt bemött av dessa expediter som utan undantag är unga kvinnor och med ryggmärgen identifierar mig som... tant?

Kalla mig gärna medelålders, tänker jag nu. Okey, det kan vara i rent självförsvar. Det må vara så att jag vill erövra ordet, som bögar och svartskallar gjort. Bättre att säga det själv, innan någon annan hinner.

 

Ett fullgott skäl finns för att vilja bli medelålders: för att möta barnen. De som längtar efter att bli vuxna. De behöver möta en tant, inte en östrogenkvinna som kallar sig "tjej".

Ingen kan mogna utan att stånga sig mot något annat. Det måste vara skillnad på ung, vuxen, medelålders och gammal.

Låt mig säga med stolthet; jag är medelålders.

Men ge mig för Guds skull en vink om jag bör vika upp jeansen över bootsen eller ej.

Kolumnister

Visa fler

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet