Det är för lätt att skylla på ondska

KOLUMNISTER

Vi tycks ha inträtt i en tidsålder då kampen står mellan det goda och det onda.

Ordet ”ondska” har fått ny aktualitet, de onda pekas ut, och vi känner oss själva goda.

Det är inte första gången i religionernas historia, eller i demokratiernas, men ändå är det något nytt som hänt.

Jag trodde att ”ondska” hade blivit ett primitivt begrepp, med rötter i gammal religion eller mystisk etik eller bådadera. Vi hade, kunde man tro, vant oss vid att i stället tala om brott mot mänskliga rättigheter kontra anständighet och allmängiltig moral.

Tal om ondska ser ut som ett avsteg från rationellt tänkande och upplysningsidéer om pragmatisk politik och ett återfall i mörker och gammal teologi.

Upplysning och rationalitet har i demokratiska samhällen den innebörden att vi intresserat oss för bakgrunden till kriminalitet och inte bara fördömt och straffat och talat om onda handlingar. Nu drivs detta vänstertänkande i bakgrunden och den kristna högern avancerar.

Den omåttligt populära Sagan om ringen är ett återfall i gammalgermansk mytologi om goda och onda.

När den amerikanske presidenten talar om ”ondskans axel” och därvid utnämner tre stater som onda, påminner han dessutom om de så kallade axelmakterna under andra världskriget, Tyskland, Italien och Japan.

Men han är på intet sätt ensam om detta språkbruk. Den konservative engelske politikern Chris Patten reserverar sig en aning, men själva termen tycks han inte ha något emot: ”Det finns mycket ondska i denna värld, men stämplandet av en disparat grupp av länder som en ondskans axel framstår inte som den bästa fras som formulerats av presidentens talskrivare”, skrev han bland annat i Aftonbladet nyligen.

”Vi ska inte förtröttas förrän denna ondska utrotas”, sa Tony Blair efter den 11 september. Kofi Annan talade, mera gåtfullt, om ”en moralisk kamp för att bekämpa en ondska som är anatema för all tro”.

När engelsmännen bedrev kolonialkrig betecknades motståndarna i Afrika och Indien regelbundet som onda fanatiker, motståndare till britternas goda, välvilliga styre.

Bland militanta muslimer är ondskans språk notoriskt. En shejk av den sorten sa i förra veckan karakteristiskt att ”väst är ondskan” och nog har vi hört att USA är ”den store Satan”, ondskans symbol.

En företrädare för Amnesty i Asien, Irene Khan, vågar gå emot trenden. Hon säger att om man väljer och vrakar och utpekar vissa länder som onda ”skadar man hela idén att mänskliga rättigheter är globalt allmängiltiga”. Hon fruktar att kriget mot terrorismen, med denna retorik, ”ger fri passage åt många förtryckarregimer” i Centralasien, Ryssland eller Pakistan och därmed ”har en mycket skadlig effekt för demokratins framsteg i Asien”.

Problemets kärna är att de som talar om ondska som om det vore en förklaring inte behöver fråga varför de som betecknas som onda handlar som de gör. Vi kommer då alltför lätt undan svåra frågor om orsaker och konsekvenser.

Det är begripligt att många, inte bara i USA, uttalar en oerhörd indignation över de fasansfulla terrordåden den 11 september. Vi måste alla ha förståelse för detta och försöka leva oss in i vad katastrofen betydde för den amerikanska nationen.

Men så småningom blir det ändå väsentligt att analysera orsakerna till terrordåd av olika slag och dimensioner. ”Ondska” är ingen begriplig orsak.

Oron över att ondskans retorik breder ut sig betyder inte att man försvarar terrorhandlingar, om någon trodde det. Det kan tvärtom vara så att ökade insikter gör bekämpning av terror effektivare och kanske kan i så fall något positivt komma ur det som skett.

Sådant visste redan Shakespeare, som diktade omfångsrikt om våld och ond, bråd död:

”There is some soul of goodness in things evil,

Would men observingly distil it out.”

Jag hittar inte hastigt citatet på svenska (ur Henry V) så jag tvingas översätta själv, något prosaiskt: ”Det finns något gott i onda ting, om blott man nogsamt vaskar fram det.”