Vi passar inte i det samhälle vi byggt

KOLUMNISTER

Jag kan inte se på MTV med de mycket snabba klippen, kameraglidningarna och perspektivförskjutningarna.

Något händer med hjärnan. Den strejkar.

Jag blir överväldigad, känner ett slags inre äckel, vänder bort blicken.

I tunnelbanan slår jag ned blicken inför reklambilderna. Inte bara för att deras budskap sårar mig som kvinna och människa. Men för att de är för stora. För påträngande.

Jag har redan de många människorna på perrongen att registrera, ljusskylten som talar om hur många minuter det är kvar till mitt tåg kommer, ljudet av de inkommande tågen, koncentrationen på det möte jag är på väg till. Och så vidare.

Jag lyssnar alltmer sällan på radion (även P1) och ser lite tv. Även om det är ett intressant och kvalitativt program som utannonseras och som jag planerat att titta på, avstår jag plötsligt vid sändningstid. Jag orkar inte ta in mer närbilder, uppröras och ta intryck av andra människoliv.

Samma stress kan jag känna inför riktigt fula landskap, trafikrondeller, asfalterade köplandskap vid motorvägen likt Kungens kurva här i Stockholm. Ett slags inre protest, en stress.

Mina barn i de yngre tonåren har en mycket högre tröskel för sinnesintryck än jag. De kan titta på tv i timmar, de gillar MTV och de chattar på nätet. De verkar aldrig få nog.

De har däremot svårt att koncentrera sig på läsning, dröja kvar vid middagsbordet för ett längre samtal. De är lätt uttråkade. Saknar uthållighet.

Det finns knappast en lärare i detta land som inte märkt av dessa drag hos eleverna.

Eleverna kommer ut i yrkeslivet. Där ökar långtidssjukskrivningarna dramatiskt och alldeles särskilt bland de unga. Och allra mest bland välutbildade kvinnor under 35 år. Långtidssjukskrivningarna i den gruppen har femtiofaldigats (!!) sedan 1998.

Depression, utbrändhet och reaktion på svår stress är den vanligaste diagnosen.

Vi talar inte längre om "varningssignaler". Vi talar om en epidemi. Vi talar om en civilisation i djup kris. Om att vi byggt ett samhälle där vi inte trivs. Inte barnen på dagis, inte de ensamma pensionärerna, inte vårt samhälles främsta symbol för våra oerhörda framsteg, den stora förändringen: välutbildade, högbetalda unga kvinnor som kombinerar karriär och barn.

Det visar sig att de inte kombinerar. Utan kollapsar.

Gäller det - bara! - att ändra arbetsmiljön och dra ned på kraven på jobbet något och förbättra barntillsynen? Jag tror att krisen är djupare än så. Jag tror att vi inte "passar in" i det samhälle vi själva byggt!

Våra hjärnor är inte konstruerade för den informationsstress som de utsätts för.

Vi är egentligen skapade för ett liv på savannen, där vi i lugn och ro kunde sortera och bearbeta intryck.

Så säger en expert i en artikel som publicerades i DN nyligen.

Där berättades det om hur en amerikansk professor i samarbete med rymdmyndigheten NASA låtit maximalt stressade amerikanska astronauter vila ögonen på vackra naturbilder på sina dataskärmar. På bara några minuter sjönk deras höga blodtryck och halterna av stresshormoner minskade.

Rymden måste ändå vara den mest onaturliga miljö en människa kan befinna sig i! Men liknande experiment har gjorts med nyopererade patienter som återhämtar sig snabbare om de ser ett vackert landskap utanför fönstret än om de ser en tegelvägg. "Det goda landskapet" har en helande effekt på människan. Bäst är naturligtvis att inte se det på bild utan gå ut i det.

Nu är det vår och jag vill säga till mina barn som ligger nedhasade framför tv:n och äter cancerframkallande chips: "Gå ut i det goda landskapet!"

Men utanför dörren har vi den trafikerade gatan och i skolan sitter de instängda och matas med kunskap som skall betygsättas i hård konkurrens.

"Det goda landskapet" kanske inte längre finns? Som en verklig möjlighet, inte bara ett begränsat tidsfördriv? Om vi verkligen vill kliva ut i det goda landskapet måste vi kanske kliva ut ur vår civilisation?