Vardagskärleken har tagit passionens plats

KOLUMNISTER

Det kanske är våren och alla nygamla dofter i luften som gjort mig fjollig, men jag tycker att det enda riktigt spännande med Svennis och Ulrika är möjligheten att det faktiskt är sant. Att det har hänt, på riktigt.

Alltså: att det var en passion.

Ni kan vara säkra på att det är anledningen till att historien säljer tidningar som smör. Det är tanken på passion som får förståndiga kvinnor att köpa tidningen och säga ursäktande till sina väninnor att visst är det fånigt, men de bara måste få veta vad som hänt med Svennis.

Det är passion de söker, tro mig.

För inte kan det bara handla om möjligheten till ett hånflabb, på Svennis bekostnad? Att han, stora karln, blev gubbsjuk. Alternativt, att inte ens han kunde skydda sig mot den galna pr-industri som gör det möjligt för blond wannabee att skapa uppmärksamhet inför en ny och undgänglig självbiografi.

Det stämmer inte, inte för mig i alla fall.

För det första är hon inte en bimbo (i den mån sådana existerar), jag ser att hon kallas "väderflicka" i många artiklar, men herregud - det var evigheter sedan. Hon är tvåbarnsmor och programledare i något brittiskt teveprogram. Exakt vilket har ingen skribent informerat mig om.

Hon är i och för sig blond. Efter vad jag kan se.

Och han är grå, stram och inte anmärkningsvärt erotisk, trots allt jag läst om hur kvinnliga hormoner reagerar på manlig makt.

Det utesluter inte på något vis en passion, en underskattad kraft, sällan tagen på allvar. Fast jag inbillar mig att de flesta av oss kommit i kontakt med den. Jag hoppas att Svennis verkligen hade en huvudlös affär. Då har han i alla fall levt.

Passion har förstås ingen status i Sverige.

Vardagskärlek har tagit all plats.

Även kärleken till barnen framställs lite beige och kvalitetsmärkt, tycker jag. Men så får man barn och hej vad vi har bedragit oss, då inser vi att som all stor kärlek är känslorna för barnen heta och överspända: man går i taket och man tvivlar och övertolkar - framför allt kan man bli så himla arg. Och gråtmild. Det är ett totalt och fysiskt behov av en annan kropp.

Det är passion.

Passioner är ingen romantisk myt. De inträffar, är sällan varaktiga, men livsfarliga.

Men den sortens kärlek lever på bakgator, i pornografins banaliserade versioner, eller i romaner. Bra sex är privat, det utspelas i våra huvuden. De flesta skickliga författare skriver inte om sex, annat än antydningsvis. Ändå är det just ingen som lyckats. Skulle vara Vilhelm Moberg i så fall.

Jag tänkte på det när jag och min man tog itu med tomten på landet. Vi gick och krattade gräset nere vid sjön där torra äckliga tovor låg och morrade under vintergräset. Det kändes bra.

Vi pratade om det. Här går vi, sa vi, för en gångs skull sida vid sida och arbetar med våra kroppar. Som förr. Som när kvinnor och män behövde varandra, rent handgripligen.

- Som Karl Oskar och Kristina, sa han.

- Jaha, så nu måste jag spotta blod och dö stillsamt medan äpplena mognar, låtsades jag missförstå.

Men det var ju passionen som tog död på Kristina. Hon fick inte bli gravid igen hade doktorn sagt, och Karl Oskar gick och höll igen tills Kristina tog honom till sig, för så måste det vara mellan man och kvinna. Hon dog av kåthet.

De kärleksuttolkare vi ser i medierna, samlevnadsexperterna, talar om kamratskap. Om kärlek som rotmos i köket, inte älskog i duschen. De hyllar en biblisk kärlek i lutheransk tappning, en kärlek det inte ångar av.

Till skillnad då från passionen, där man tappar kontrollen och riskerar att göra sig komplett löjlig. Passionen passar sig aldrig. Den inträffar, i likhet med naturkatastrofer. Vem längtar efter sådana?

Så nära vi kan komma passionen utanför våra egna liv är historier som denna om Svennis och Ulrika. Den är sexig. Den är sexig, för att vi aldrig kommer att få veta sanningen.

Vi kan bara fantisera.