Forskarnas säkra och osäkra observationer

KOLUMNISTER

Ibland gör nationalekonomer och andra forskare upptäckter som är verkligt omtumlande. Handelns utredningsinstitut, HUI, försörjer till exempel två humoristiska grabbar, låt oss kalla dem Nyponstigen och

Hjorthagen, som specialiserat sig på att förenkla, spetsa till och väcka uppmärksamhet.

I lördags drog de till med att de fattigaste bland de fattiga i USA, hemlösa och svarta, har det bättre ekonomiskt än en svensk normalfamilj eller något i den stilen. Och anledningen? Naturligtvis är allt den fördärvbringande jämlikhetens, särskilt skatternas, fel. Om det bara blev litet mer lönsamt att vara rik skulle allt ordna sig till det bästa också för dem som ingenting har.

Ibland, rent av oftare, levererar forskare vad som verkar vara rena självklarheter. Nu, senast, lyckades en nationalekonom efter ett år av intensivt arbete visa att det i skolans värld finns ett samband mellan klassernas storlek och elevernas studieresultat. Inte minst tydligt är sambandet för barn med utländsk bakgrund. I mindre klasser har lärarna mer tid att ägna sig åt varje individ, och det påverkar elevernas prestationer positivt.

Ja, vi är väl några som trots allt haft detta på känn, men det är skönt när lekmannens simpla aning övergår till vetenskaplig visshet.

Undersökningen påminner om pressforskningens genombrott i slutet av sextiotalet och börjat av sjuttiotalet.

Det var på den tiden Stig Hadenius, Lennart Weibull och Kent Asp med hjälp av en armé av två- och trebetygsstudenter, stapeldiagram och tabeller gjorde sina första epokgörande upptäckter.

En var att borgerliga tidningar, särskilt i valtider, tenderade att gynna de borgerliga partierna medan s-märkta var snällare mot socialdemokraterna än mot de borgerliga.

En annan att tv-program som sändes på bästa sändningstiden ofta lockade fler tittare än program som sändes när de flesta var på jobbet eller hade gått och lagt sig.

En tredje upptäckt gick ut på att dagstidningarna före televisionens genombrott dominerade landets nyhetsförmedling och opinionsbildning.

Ungefär samtidigt avslöjade ett forskarlag under ledning av Lennart Nyblom att man som svensk skyddar sig bäst mot kyla med förflyttningsmetoden.

Den innebar att man lämnade den kalla zonen senast i november, reste till någon spansk eller karibisk ö och stannade där till april.

Nyblom och hans kolleger föreslog att de som inte kunde tillämpa förflyttningsmetoden skulle försöka hålla kylan borta genom flera textillager med luftspalter emellan, så kallade kläder.

Forskarlaget ansåg sig vidare kunna slå fast att kylan syntes avta och försvinna under den varma årstiden.

Bolander, en gammal skolkamrat, blev docent i teoretisk filosofi på en enkel men genial, experimentell undersökning. Han använde ett strykjärn, Philips Mistral 52, och ett protokoll uppdelat på två kolumner, A och B.

Klockan tio varje vardag under en tiomånadersperiod släppte Bolander strykjärnet på sin stortå.

Om strykjärnet då följde naturlagarna och hamnade på Bolanders stortå varvid smärta uppstod, då men bara då ritade han ett streck i kolumn A. Om strykjärnet däremot trotsade naturlagarna och blev svävande i luften, då ritade han i stället ett streck i kolumn B. När undersökningsperioden var slut fanns inte ett enda streck i B-kolumnen.

Bolander kunde konstatera att varje gång han släppt strykjärnet (a) så hade detta lett till (b), d v s smärta och svullen stortå, men härav följde inte, och det var Bolanders vetenskapliga poäng, att på (a) alltid kom (b).

Ingenting garanterar nämligen, inskärpte han, att naturlagarna alltid kommer att fungera som hittills, de kan sättas ur spel. Strikt logiskt har vi därför inte rätt att säga att sambandet mellan (a) och (b) är till full evidens säkerställt.

Här liksom på livets alla områden krävs forskning och åter forskning, men framför allt forskningsanslag.

Fotnot: Nyponstigen, Hjorthagen och Bolander heter i verkligheten något helt annat.

Rolf Alsing