Svenskar engagerar sig genom att "ta ställning"

KOLUMNISTER

A

ldrig har människor varit så välinformerade som i dag. Aldrig har vi fått reda på så mycket om tillståndet i världen, om orättvisor, om övergrepp. Vi fullkomligt översköljs av bilder och berättelser om illgärningar, om förbrytelser mot mänsklig värdighet. Det är svårt att veta hur vi skall reagera, vad vi skall göra med denna kunskap, hur vi skall reagera och om vi skall - eller bör reagera. Göra något! Ta vårt ansvar. Men hur?

Jag har tyckts mig märka att ju större avståndet är till ett problem, desto oftare förväxlas ansvarstagande med ställningstagande. Att "ta ställning", välja sida i den ena eller andra konflikten ute i världen, är ett mycket svenskt sätt att visa sitt engagemang på. Många gånger är faktaunderlaget för dessa ställningstaganden magert, men överröstas av hettan i engagemanget. Jag tror att de flesta svenskar har en överdriven uppfattning om vikten av att "ta ställning" och vilken effekt det svenska ställningstagandet har ute i världen.

Ställningstagandena uttrycks också med en aggressivitet som blir ett eko av de våldsamma händelserna. Vi blir här hemma en megafon för vreden och hatet där. Vi lyssnar inte. Vi är upptagna av vår egen reaktion, vår egen vrede, vår egen rättfärdighet.

Jag har noterat att de mest högljudda rösterna aldrig är de direkt drabbades. De är inte de som torterats eller vars anhöriga mördats som skriker ut sin oförsonlighet. Nej, de grova tillmälena, den självrättfärdiga vreden kommer sällan från offren.

Utan från dem som tagit på sig rollen att vara deras språkrör, deras försvarare. Deras hämnare.

Offren talar ofta lågmält eller - av naturliga skäl - inte alls. De kan - och behöver - vittna om de oerhörda övergreppen. Men de utkräver sällan hämnd. Som alla som genomgått en terapeutisk erfarenhet vet, kan man kanske inte frigöra sig från smärtan, men man måste befria sig från vreden. För att kunna gå vidare. I "Ingen framtid utan förlåtelse" berättar den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu följande historia: "Tre f d USA-soldater står framför Vietnammonumentet i Washington, DC, En frågar: "Har du förlåtit dem som höll dig som krigsfånge?" "Jag kommer aldrig att förlåta dem", svarar den andre. Den tredje kommenterar: "De håller dig visst fortfarande fången."

Den världsberömde - utmanande men intressante - tyske psykoterapeuten och före detta prästen Bert Hellinger resonerar kring det förflutnas illdåd på samma vis i boken "Acknowledging what is":

"En sak jag lagt märke till är att upprördheten ofta inte kommer från offren, utan från dem som tar sig rättigheter å offrens vägnar. Bedrägligt tar de sig rätten att vara arga på förövarna, utan att själva ha lidit. De ser sig själva som överlägsna och de kräver rätten att attackera andra. Härmed intar de en anmärkningsvärd likhet med förövarnas ståndpunkt."

För Hellinger är det bättre att ställa sig bredvid offret och gråta, utan att attackera förövaren. Detta är något helt annat än att säga: "Se de fruktansvärda saker du gjort!" Sådana anklagelser är förmätna och - framför allt - hjälper inget till. I stället kan vi ställa oss bredvid offren och säga: "Vi sörjer, vi sörjer, vi sörjer."

Det kan tyckas för litet, det kan tyckas passivt. Men jag tror att vi genom att stå så - med verklig närvaro och i verklig medkänsla, visar offren mer respekt. Än när vi med höga röster och mycket vrede talar i deras namn. Och kanske är det passande att avsluta med den tysk-judiska poeten och Nobelpristagaren Nelly Sachs:

"Sedan länge har vi glömt att lyssna! Hade Han planterat oss en gång för att lyssna / Planterat som strandråg, vid det eviga havet / Skulle vi ha växt på feta beten / stå som sallad i grönsakslandet.

Pressa, o pressa på förstörelsens dag / Mot jorden det lyssnande örat / Och ni skall höra / Hur i döden / livet begynner."