Det är meningslöst att försöka "förstå"

KOLUMNISTER

Ännu ett barn var det. Det fanns två små barn i frysen. Jag rycker till i tevesoffan, drar reflexmässigt upp benen och tackar inom mig Gud för att småtjejerna somnat och inte kan höra. "Det fanns ännu ett barn i frysen" säger Aktuellts studioreporter och tittar modigt in i kameran. Det kan inte ha varit någon enkel replik, hennes röst har en för ändamålet sorgsen anstrykning, ändå chockas jag.

Ett barn till!

Nästa morgon finns mer att läsa. Min första impuls är att slå ihop tidningen och knöla in den underst i soporna. Jag ryggar i klentrogen skräck för vad som hänt i Gustavsberg, i ett hem där en 13-årig pojke bor. Vad har han varit med om?

Det vill jag helst inte veta.

Det vill jag inte tala om.

Framför allt vill jag inte tala med mina barn.

13-årige sonen behöver hjälp - inte tröst

Det är min reflex, men då gör jag som kvinnan i Gustavsberg, som löste sitt dilemma med att gömma och glömma. Stoppa in i frysen. Låtsas som ingenting. Vänta " på att det ska försvinna?

Mina tankar går framför allt till en 13-årig pojke i Gustavsberg. Jag utgår från att han går före i kön till barnpsyks växande kö. Det är hjälp han behöver, inte allas vår tröst.

Det jag läst mig till om trauman och barn är att han måste få hjälp med att på något vis bygga en greppbar kedja av händelser inom sig om vad som hänt hemma.

Han måste få förbli stolt över att finnas till och helst inse att hans mamma också har ett värde, eftersom hon fött honom.

Jag vet inte exakt vad vi ska säga våra barn.

Men vi kan lyssna på vilka frågor som kommer. Det är inte så att mammor stoppar barn i frysen för att de inte tycker om dem. Kan vara värt att påpeka.

Hemligheter är det värsta för barnen.

Som journalist har jag många gånger insett det. En förfärlig händelse uppdagas, chockvågor böljar och i enlighet med vårt nya nationella mantra "krishantering" kommer stödgrupperna rusande.

Men barnen glöms ofta bort.

Erfarna människor jag intervjuat har inpräntat i mig vikten av att prata med barn även om det "obegripliga". Inte för att vi ska "förstå" - men barn behöver fylla i luckorna, har jag begripit, de vill ställa frågor och få svar, fast inte nödvändigtvis i detaljer de inte frågat efter.

Barn är konkreta och det är inte så enkelt att spädbarn som dör "far till himlen".

Barn uppfattar perfekt vuxnas signaler om vad som är förbjudet att tala om och de fantiserar ihop luckorna i samtal de bara uppfattar delar av.

Framför allt: barn accepterar att vuxna inte vet allt.

Att försöka "förstå" är inte meningsfullt.

Jag gissar att tids nog, efter en lång och mödosam psykiatrisk behandling, kommer man att kunna erbjuda en hjälplig beskrivning av hur kvinnans psyke fungerat när hon såg som enda lösning att ensam föda sina barn, och därefter döda dem.

Sociala nätverk kan inte fånga alla fria fall

Hon talade inte med någon. Det finns en information där, om omständigheter utöver de psykiatriska, som gör mig förtvivlad. Något om människors ensamhet med sig själva. Vi kan aldrig bygga sociala nätverk starka nog att ta emot alla fria fall. Vi kan inte utrota ensamheten.

Hur vanlig är inte den?

I allt jag läser om denna kvinna poängteras med en slags fascination hur "vanlig" hon är eller har verkat. Kanske skulle vi ha önskat oss någon lite mer påtagligt "konstig". Något att ta fasta på, som skulle kunna tjäna som förklaring. Något enda litet som skulle göra det lättare att lägga händelsen åt sidan.

Men en sak förefaller mig begriplig: att hon stoppat dem i frysen. För är det inte så vi gör? Fryser ner våra hemligheter?

Jo, vi lägger dem på is och stänger dörren. Där kan vidriga händelser ligga kvar, konserverade. Det fungerar en tid.

Men hur effektiv en frys än är så kommer någon gång innehållet att tina. Frysen går sönder. Den sprängs av ismassorna som bildats runt den inkapslade hemligheten som då tinas upp, och visar sig vid en närmare inspektion vara exakt lika rutten som när vi försökte glömma bort den.

Kerstin Weigl