Männen tror de har rätt – men de har fel

KOLUMNISTER

Härom helgen hörde jag ett program på tv (på landet har vi så dålig bild att man ingenting ser, tack för det, Robert) där manliga och kvinnliga politiker diskuterade jämställdheten i politiken.

Generellt sett tyckte kvinnorna att de inte togs på allvar, att de inte släpptes in i besluten trots att de var demokratiskt valda, att de inte fick någon riktig makt.

Några manliga politiker försvarade sig med olika argument.

En ung man sa att han minsann aldrig förtryckt några kvinnor.

En äldre man sa att det där bara var ett socialdemokratiskt problem, eftersom borgarna såg människor som individer och inte som könsvarelser.

Så vem har rätt? Går det att reda ut? Mäta och väga, kontrollera och undersöka? Är kvinnliga politiker förtryckta, och i så fall hur och varför?

Låt oss ta det från början. Så här ligger det till:

Den svenska genomsnittspolitikern är inte Göran Persson eller någon annan karismatisk rikskändis. Statistiskt sett är han, eller hon, fritidspolitiker i sin egen hembygd. Hela 44 500 personer har uppdrag som förtroendevald i en kommun. Bara två procent av dem har politiken som hel- eller deltidsarbete, 98 procent är alltså hobbypolitiker.

För några år sedan gjorde Svenska kommunförbundet en stor analys av hur manliga och kvinnliga politiker arbetar i en vanlig, kommunal nämnd. I den undersökta nämnden fanns tolv män och tio kvinnor, varav sju män och fyra kvinnor var ordinarie ledamöter. Politikerna följdes under flera sammanträden, vem som talade, om vad och hur länge. Analysen gjordes av Ulrika Lorentzi och byggde på ett stort material som samlats in och sammanställts av statsvetaren Jonas Sandqvist.

Resultaten var slående, för att inte säga upprörande.

Kvinnor och män talade om olika ämnen, ville driva olika frågor.

Männen talade mest och helst om nämndens eget arbete: styrdokument, organisationsplan och verksamhetsprogram. De frågorna hamnade högst upp på dagordningen. Kvinnorna ville hellre tala om konkreta projekt, saker ur sin egen erfarenhet. De punkterna hamnade längst ner på dagordningen.

Villkoren för hur mycket och hur länge kvinnor respektive män fick tala skilde sig rejält. Generellt sett fick männen tala till punkt medan kvinnorna blev avbrutna, rapporten har en rad konkreta exempel.

Det innebar att männen talade dubbelt så länge som kvinnorna på mötena.

Slutsatsen i rapporten är att männens kunskap och erfarenhet värderades högre än kvinnornas.

I just den undersökta nämnden hoppade en stor del av de tysta ledamöterna (kvinnorna) av efter en mandatperiod, medan bara en av storsnackarna slutade. Han flyttade, nämligen.

Det här är bara en enda undersökning som jag kände till sedan tidigare, men innehållet flöt upp i minnet när jag lyssnade till tv-debatten. Det finns kunskap kring de här frågorna. Man behöver inte sitta och tycka och tro. Att kvinnliga politiker förtrycks och negligeras är inget påhitt, ingen förflugen liten åsikt. Det är sant. Så här ser verkligheten ut.

Den unge mannen i tv-diskussionen har aldrig medvetet förtryckt någon kvinna. Han ser inte genom mönstret, noterar inte att kvinnorna blir avbrutna medan han själv får prata klart. Det är ju normalt.

Den äldre mannen ser säkert kvinnorna som individer. Enligt högern finns nämligen inga dolda strukturer i samhället där män är överordnade och kvinnor underordnade. Att en barnsköterska har lägre lön än en apskötare är helt och hållet hennes eget fel. Hon är en dålig förhandlare.

Båda männen tror att de har rätt, men de har fel. Det kan jag säga, därför att jag vet det. Det betyder inte att jag är smartare eller bättre än de här männen, jag har bara läst på lite mer. Kunskap och fakta måste man gå ut och hämta och ta till sig, den rinner sällan in i skallen i någon sorts gudomlig inspiration.

När alla fattat detta återstår endast den sista, stora, demokratiska revolutionen:

Att behandla kvinnor som fullvärdiga människor.

Liza Marklund