Fotboll är nästan det enda jag ser på tv

KOLUMNISTER

De svenska förväntningarna inför fotbolls-VM bör nu vara dämpade, klokt nog.

Fotboll är vackert och roligt ändå och den hysteriska nationalismen kan vi vara utan. Det händer att vi måste hantera besvikelser, för sådant är livet.

Men jag hoppas på Sverige.

Jag har sett fotboll och läst om fotboll sedan jag var pojke och sådant sitter i. Mer och mer har det rent estetiska tagit överhand, fotboll är teater, drama, tragedi, komedi. Det är också, som all konst, hårt arbete, taktik och teknik och både individuella och kollektiva prestationer.

Mycket har förändrats. Spelare och tränare kan flytta hur som helst mellan klubbarna. Det handlar om mycket mer pengar. Och damfotboll har kommit i rampljuset.

Min favoritklubb var och förblir Malmö FF. Då talade spelarna Malmö-språk, ofta rekryterades de från arbetarstadsdelar som Kirseberg, ja ni minns kanske hur Bosse Larsson lät. Inga var proffs och de hade vanliga jobb bredvid.

Vi tog tåget till Malmö för att gå på match. Den främste för mig var Kjell Rosén, det syntes att han roade både sig själv och publiken. Men jag gick också med i en stödförening för Helsingborgs IF när klubben åkte ur högsta serien. Nu leder Landskrona sensationellt allsvenskan.

Fortfarande spelas ju den bästa svenska fotbollen i Skåne.

Jag började valhänt min journalistiska verksamhet i 18–19-årsåldern i tidningen Mellersta Skåne. För fem öre raden rapporterade jag om sport i min hemort, till exempel om fotbollslagets märkliga öden i mellanskånska serien, division fyra.

Det är klart att vi alla höll på Sverige. Jag hörde Sven Jerrings referat av olympiafinalen i London 1948. Sverige ledde med 2–1, när högerinnern Gunnar Gren under andlös spänning slog in en straff med konstnärlig precision.

Nationalismen har i min generation alltid varit en aning skum och jag kunde ha trivts lika bra som dansk. Den rena fotbollsestetiken har varit central.

Fotboll är en fin tv-sport och numera, sedan jag tröttnat på andra program, är det nästan det enda jag ser på tv. Men radiosporten med Ralf Edström som kommentator är dessutom en fast punkt i tillvaron.

Det är nog svårt att vara kommentator. Den store experten Svennis, mångsidigt berömd, försökte en gång men var påfallande tystlåten. När en hård, skruvad frispark gick runt muren och satt perfekt i krysset, sa han bara:

– Det var en bra frispark.

Jag håller med de experter som säger: ”vi måste komma runt på kanterna”. Motståndarnas försvar vidgas och då och då kommer ytterbackarna fram i offensiva räder.

Det påminner om dagens politik. Det gäller att komma runt på kanterna och inte gröta ihop spelet i mitten.

Tage Erlander intresserade sig mest för ishockey. Jag minns en kväll hemma hos honom, när en grupp som skulle diskutera något jag nu glömt fick avvakta slutet på en landskamp. Erlander levde med och kunde muttra om en motståndare sådant som: ”brutal typ”.

Palme sa en gång till mig efter en seger i en fotbollslandskamp att det stärker förtroendet för regeringen. Jag erinrar mig en uppmärksammad, dock oavgjord, landskamp mot England då mittbacken Glenn Hysén fick sitt internationella genombrott. Nu gäller det England igen i en till synes hopplös VM-grupp.

Gamla tiders sportjournalister kunde vara reaktionära. Jag minns en grovhuggen, legendarisk, som kallade en ”läcker” svart kvinnlig sprinter för ”negerpralin”. Gunder Hägg ogillade kvinnlig idrott: ”det ser för jävligt ut”.

Sådant går inte hem längre och här har Aftonbladets sportredaktion gjort en framsynt insats.

Jag har hört att man i Malmö FF kan säga sådant som ”vi har tre negrer i startelvan” utan att det är rasistiskt, snarast positivt, rentav ömsint. Inom idrotten har ungdomar från invandrarfamiljer chanser, tänk på den glade MFF-aren Zlatan.

Men dämpa förväntningarna inför VM, lugna ner nationalismen. Dock hoppas jag det går bra för Sverige.

Det gäller bara att komma runt på kanterna.