Bo Lundgren efter Urban Bäckström?

KOLUMNISTER

En god vän till mig, en stockholmare, ringde och frågade vem som tar vid efter Urban Bäckström som riksbankschef. Jag sa att han lugnt kunde låta Sven Hulterström, riksbanksstyrelsens ordförande, sköta urvalsprocessen. Hulterström vet hur viktiga poster ska besättas. Det var han som fick Göran Perssons "nej, nej, nej" att bli ett "ja, okej då".

Visst, det är klart, svarade vännen, men vem blir det?

Jag svarade: Om du är så förbannat nyfiken och inte kan tåla dig några månader så sök bland de gossar som heter Lars i förnamn och har ett efternamn som börjar på H och slutar på -sten.

Åh, utbrast han. Men är inte Villy Bergström för gammal?

Stockholmare är, som sagt, lite smartare än vi som kommer från andra delar av landet.

Heikensten tillhör sedan länge Riksbankens direktion. Han har en gedigen ekonomisk bakgrund, begriper sig på ekonomisk politik, inte bara penningpolitik, utan att för den skull ha varit aktiv politiker. Han kan dessutom på ett begripligt språk förklara varför Riksbanken höjer räntan i tid och otid.

En riksbankschef måste kunna uppträda i Rapport och Aktuellt och se ut som om han tyckte att det var trevligt att göra det. Heikensten gillar att stå på scenen.

Alla känner Heikensten och vet vad han går för.

Viktigt är naturligtvis också att den nye chefen har stark integritet. Det gäller att fortsätta värna om Riksbankens oberoende och trovärdighet, bland annat genom att hålla distans till regeringen, näringslivet och löntagarnas organisationer.

Erik Åsbrink är inget hot mot utnämningen av Heikensten, även om han formellt är väl meriterad för uppgiften. Men Åsbrink gjorde en ohyggligt dålig sorti som finansminister. Han visade då att han varken har det omdöme eller humör som krävs för uppgiften. Det har Hulterström inte glömt. Åsbrink kommer alltså inte i fråga, han får ännu några år stå på tillväxt.

Inte heller Arne Mårtensson, Handelsbankens förre vd, är aktuell. Mårtensson, starkt knuten till en av storbankerna, står helt enkelt inte till förfogande. Efter hundåren som vd vill han nu segla och älska på heltid. Det har han råd med.

Andra namn som figurerar i diskussionen är EU-ambassadören Gunnar Lund, Systembolagets vd Anitra Steen, SBAB-ekonomen Irma Rosenberg och Nobelstiftelsens chef Michael Sohlman, men de är inte att räkna med på allvar.

Ett litet hot, men dock ett hot, mot Heikenstens upphöjelse kommer från - Bo Lundgren! Det låter långsökt, och det är väl också långsökt, men om valet i höst inte blir så framgångsrikt som Hökis, Egardt och de andra grabbarna i moderaternas bunkergäng räknat med så kan marken börja skaka under fötterna på Lundgren. Moderaterna är helt skrupelfria om de behöver en syndabock.

Det tycks inte spela någon roll att Lundgrens första val som partiledare verkar bli avsevärt bättre än motsvarande val för de tidigare moderatledarna Bildt, Adelsohn och Bohman. Det är Lundgrens fel om regeringsskiftet uteblir och Persson kan sitta kvar.

Lundgren må vara ifrågasatt av sina egna, men i andra partier tycker man att han är en fin kille som är dokumenterat bra på kronor och ören, procent och promille.

Ingen behöver heller tvivla på att han snabbt skulle finna sig till rätta bland andra europeiska centralbankschefer, om Sverige träder in i EMU.

En poäng i sammanhanget är möjligen att Lundgren liksom Bäckström är moderat, det vill säga enligt konventionell klokhet i det närmaste partipolitiskt obunden. Maktdelning och maktbalans mår bra, heter det, om riksbankschefen är borgerlig och garanterat fri från partipolitiska fläckar, när finansministern är sosse.

Allt det där är spekulationer, namndroppande som sällskapslek i press, radio och tv.

Lars Heikensten är given efterträdare till Bäckström, om han själv vill. Han är av det rätta, hårdmjuka virket. Han har inte fler fördomar än dem alla besitter som utbildats på handelshögskolan. Men beslutet fattas först efter höstens val.

Rolf

Alsing