De unga tar över men förändringen uteblir

KOLUMNISTER

Enligt en opinionsundersökning i den palestinska tidningen El Quds stöder 64 procent av palestinierna självmordsattentat.

I svenska medier rapporteras endast om de självmordsbombare som "lyckas" med sitt dödliga uppdrag. I israeliska tidningar skrivs om de många man stoppar.

I genomsnitt beger sig två palestinska ungdomar varje dag in i Israel för att i döden mörda så många oskyldiga människor som möjligt.

Två svenska studenter som för närvarande studerar i Egypten beskriver i en insändare hur självmordsbombarna hyllas i arabiska medier och av populära sångartister över hela arabvärlden.

I videoklippen visas småbarn som håller porträtt på palestinska självmordsbombare i handen och ungdomar som spränger sig i luften. "Dessa bilder och sånger sänds om och om igen i de arabiska tv-kanalerna."

I Israel bodde jag alldeles intill en stor arabisk by. Vi brukade köpa frukt, grönsaker och de underbara salladerna från det arabiska köket där. På torget, där affärerna låg, satt män på plaststolar och läste tidningar eller talade med varandra.

Unga pojkar stod och hängde och små pojkar cyklade mellan bilarna. Poängen med min minnesbild är att det var män, ynglingar och pojkar på torget. Inga kvinnor, inga flickor.

Bland allt det tragiska som nu sker det palestinska folket måste även detta inkluderas: att den absolut nödvändiga utvecklingen mot större social och sexuell frihet för kvinnor och ungdomar stoppas upp av den politiska situationen.

Den som i självmordsbombvågen uteslutande ser en desperat reaktion på en olidlig situation gör samma misstag och otjänst mot de drabbade (jag talar nu inte om den israeliska civilbefolkningen som mördas och lever i skräck, utan om de unga palestinier som väljer döden) som de som attackerade de unga kurdiska kvinnorna som talade ut om hedersmorden i sin kultur och fick sig påskrivet av svenska feminister och antirasister som trodde sig veta bättre, att detta inte var "kulturspecifikt" utan endast ett uttryck för kvinnoförtryck som finns överallt.

Den djupt patriarkala och auktoritära kulturen i det palestinska samhället revolutioneras nu på ett dramatiskt vis.

Det är de unga som tar över. Som leder kampen.

Men det är ingen befriande och livsbejakande alternativ ungdomskultur som skapas. Utan en dödsfixerad våldskultur. En där unga mäns starka sexuella impuls inte får fritt utlopp på ett naturligt och livsbejakande vis, utan förvrids i en dödens orgasm. Efter vilken ett antal villiga "jungfrur" väntar på dem i Allahs himmel.

Det finns andra problem med samhällen där barnen tar över det politiska och militära ansvaret när föräldrarna kapitulerat inför förtryckarna.

De beskrevs häromdagen på ett seminarium om barnens situation i Mellanöstern jag deltog i, anordnat av svenska Unicef.

Den norske psykologen och forskaren Rune Stuvland, som arbetat med dessa frågor på Balkan och nu i Mellanöstern för Unicefs räkning, pekade på det sydafrikanska exemplet.

Där tog barn och ungdomar över från en föräldra-generation som kapitulerat inför apartheidregimen. Ungdomarnas heroiska insatser för de svarta sydafrikanernas seger över det vita förtrycket applåderas av en hel värld.

Men vad hände sedan? Jo, våldet har "satt sig" i dessa ungdomar och riktas nu mot andra än de vita förtryckarna. Våldtäkter - även på skolnivå - är epidemiska. Kriminaliteten likaså.

En del av detta kan förstås skrivas på det konto som arvet efter det långa förtrycket lämnat efter sig. Men inte allt.

Situationen, menade Stuvland, är likartad i Palestina. Även där har ungdomarna tagit över föräldraansvaret. Och detta är djupt oroande för framtiden.

Det är inte endast såren efter den israeliska ockupationen som palestinierna måste läka i den palestinska staten (vars tillkomst endast är en tidsfråga). Utan också det destruktiva arv som den dödskult man nu odlar alstrar i den generation som ska ta ledningen för den nya staten.

Anita Goldman