Nuförtiden har vi bara råd med onödigheter

KOLUMNISTER

Ur led är tiden, eller åtminstone vårt tidsperspektiv. Nutidssvensken tänker inte längre än näsan räcker, det vill säga ungefär fram till nästa kvartalsrapport. Det är en himla tur att våra förfäder byggde det svenska järnvägsnätet när de gjorde. I dag skulle vi aldrig haft råd.

Eller ta Stockholms tunnelbana. I dag är det naturligtvis helt otänkbart att satsa så mycket pengar på något så icke kommersiellt och osexigt som kollektivtrafiken. Dessutom skulle själva utbyggnaden blockeras av alla naturfascister som värnar om sina egna små lerpölar överallt.

Listan över saker vi hade råd och möjlighet att genomföra DÅ men inte NU går att göra hur lång som helst.

Ta skolorna. När den allmänna folkskolestadgan infördes 1842 satte samhället igång att bygga vackra, funktionella träpalats runt om i Sverige - för att visa på kunskapens betydelse för framtida generationer.

Många av dessa byggnader står kvar än idag - medan dagens ungar undervisas i baracker, för skolledning och politiker är tagna på sängen. Bygga skolor? Det ryms inte i nästa terminsbudget, så det går inte.

För någon vinter sedan läste jag i tidningen att ett femtiotal svenska städer periodvis skulle vara utan ström under årets kallaste månader. Kraftbolagen hade nämligen lagt sina reservkraftverk i malpåse för att spara pengar och pressa elpriserna. Den nya valfriheten vi begåvats med hade krossat de sista marginalerna. Ingen tänkte längre än näsan räckte.

Tillsammans har vi alltså flyttat resurser från vårt gemensamma arv, elektriciteten som skickas ut till våra hem, till vår egen privata konsumtion. Vi har prioriterat en tusenlapp extra i hushållskassan mot att några av oss (någon annan, naturligtvis) ska vara utan el mitt i vintern.

I går bestod denna tidnings löpsedel i Stockholm av texten:

Så mycket ökar din bostadsrätt i värde.

Såsom innehavare av en jättebarre i Stockholms innerstad borde jag, enligt tidens anda, jubla över tredubblingen av värdet på min bostad. Ändå blir jag bara förbannad. Det här är inte friskt. Vad är det för nytta med att jag, på pappret, blir ännu rikare om folk inte kan bo i min stad? Om lärare, skolmatspersonal och andra normala mänskor inte kan leva här, utan ska forslas in i vårt reservat utifrån?

Under 90-talet tappade arbetsköparna alla perspektiv och begrep plötsligt att det fanns mer kräm att krama ut ur arbetarna, vilket gjorde att man skruvade upp tempot och lade många fler arbetsuppgifter på varje knegare.

Det verkade jättelistigt till en början, alla jobbade jättemycket och vinsten steg, men arbetsköparna glömde en sak.

Man kan springa jättefort ett tag, men då orkar man inte särskilt långt. Det är superenkelt. Kolla på vilken friidrottstävling som helst. Långdistansarna tar det mycket lugnare än sprinterstjärnorna.

Nu blir folk utbrända som aldrig förr, och ingen begriper varför.

Vi tänker inte längre än näsan räcker.

Ändå finns det mer pengar i omlopp i samhället än någonsin förr. Resurserna har aldrig varit så stora, de tekniska möjligheterna aldrig så oändliga.

Trots detta tvekar vi mer än någonsin. Det gäller att roffa åt sig - NU! Pengarna finns här - JUST I DAG! Om vi lägger ner ytterligare ett daghem så sparar vi tio kronor per innevånare som jag kan köpa en isglass för - OM FEM MINUTER!!

Men den värsta kortsiktigheten finns inom den kommunala omsorgen. Vi håller på att sälja ut våra barn för att föräldrarna ska få råd med en dyrare soffa.

Förra fredagen skrev jag och Helena Bergström en debattartikel där vi krävde en omprioritering av värderingarna i samhället. Vi summerade dem i följande punkter:

1) Lagstifta om barnens rättigheter.

2) Avskaffa maxtaxan.

3) Låt barnen rymmas i skolorna.

4) Stoppa segregeringen av gymnasieskolorna.

5) Barnen måste ses för vad de är: vår absolut största resurs. Inte en kostnadsmassa i en resul-tatenhet.

Vi måste börja tänka i ett längre perspektiv.

Längre än näsan och kvartalsrapporterna räcker.

Liza Marklund