Stackars Lundgren, han vill ju bara väl

KOLUMNISTER

Vid en lätt uppsluppen pyttipanna-träff med politiska journalister i Simrishamn låter Bo Lundgren munnen gå. En och annan skål har utbringats. Helnykteristerna är få bland de närvarande, och Lundgren är på gott humör.

Han nojsar med Expressens reporter Per Wendel om avgående riksbankschefen Urban Bäckströms framtid och sammansättningen av en kommande borgerlig regering, ledd av Lundgren. Han antyder att han informellt talat med Bäckström om en finansministerpost och uppger att han rått sin gode vän Urban Bäckström, tidigare statssekreterare i regeringen Bildt, att avgå "i förtid" och låta efterträdaren ta ett huvudansvar för Sveriges inträde i den europeiska valutaunionen EMU.

Wendel skriver och hans tidning publicerar.

Var det rätt? Var det intressant?

Naturligtvis.

Och visst är det anmärkningsvärt att just denne Lundgren avslöjar dels att han pratat med riksbankschefen om en eventuell finansministerpost i en borgerlig regering, dels att Bäckström tillfrågat honom om den lämpliga tidpunkten att tillkännage sin avgång från Riksbanken.

Alla partier är numera överens om att Riksbanken ska vara självständig för att därmed ge trovärdighet åt penningpolitiken där kampen mot inflationen är av grundläggande betydelse. Låg inflation ska i sin tur skapa förutsättningar för tillväxt och nya jobb.

Statsminister Göran Persson reagerar på Wendels uppgifter och begär ett klarläggande av riksbankschefen.

Jag tycker det är en påkallad begäran, men andra journalister som känner starkare för den borgerliga saken, anser att Lundgrens avslöjande var "ett skämt", på sin höjd "ett litet klavertramp", som bara en grälsjuk motståndare kan ta på allvar. Perssons reaktion ritas ut som ett valtaktiskt betingat försök att få Lundgren att framstå som omogen och ansvarslös.

Bo Lundgren är ordförande för moderata samlingspartiet, ett parti som håller så styvt på principen om Riksbankens oberoende och självständighet att det till och med motsätter sig att politiker väljs in i riksbanksfullmäktige. Det ska inte finnas något politiskt inflytande över Riksbanken, inte heller något som ger grund för misstankar att det finns det, menar de.

Lundgren kan också, om väljarna så vill, bli statsminister i höst.

Så ställer Persson den raka frågan till Bäckström om de, som Lundgren antytt, diskuterat en eventuell finansministerpost.

Lundgren säger nu att han inte erbjudit Bäckström någon statsrådspost, och Bäckström låter meddela att han inte fått någon förfrågan, officiellt eller inofficiellt, om uppdrag med partipolitisk anknytning.

Jag noterar att Bäckström inte svarar på Perssons direkta fråga utan försöker komma förbi den genom att inskärpa att han inte fått någon förfrågan om en ministerpost, men det frågade ju inte Persson om.

Ja, det är litet synd om Lundgren. Han jobbar hårt, vill så mycket och så väl. Oförskyllt, men titt och tätt

hamnar han i kalla vattnet.

Det är klart att Persson kunde ha avstått från att utnyttja Lundgrens senaste misstag och låtsats som om ingenting sagts i Simrishamn, men då hade Persson inte varit Persson och 2002 inte varit valår. Det är mycket begärt att han sex, sju veckor före valet ska ge Lundgren ett rejält handtag eller två i kampen om väljarnas gunst.

En valrörelse är lika viktig för politiker som VM för fotbollsälskare, det vill säga viktigast av allt.

Moderatledaren får trösta sig med att den diskussion som hans lösmynthet åstadkom i alla fall medfört att han på nytt framstått som Perssons främste utmanare.

Någon som fått för sig att opinionssiffror säger något väsentligt om valutgången kanske också menar att det är en framgång att frågan om vem som ska bli finansminister i en moderatledd regering över huvud taget ställs och behandlas seriöst.

Rolf Alsing