Tiden är en fiende som vi inte kan fly

KOLUMNISTER

Semestertiden går mot sitt slut. Jag är tillbaka i stan och här märks semestern på ett särskilt sätt. Mitt i det brusande fartfyllda vardagslivet finns det folk som sitter. Och sitter. I solen, på en bänk, i en solstol på min gård på Södermalm. Läser en bok. Gör ingenting. Det är märkligt att se. Märkligt för att jag inser hur sällan det inträffar. Att folk i denna miljö bara finns till. Inte är på väg någonstans, inte skyndar förbi, inte har bråttom. Har tid.

Att "ha" tid, säger vi. Som om tiden var en egendom. En vara bland andra i ett samhälle där allt är till salu. Även tiden. Vi kan köpa oss fria från tidskrävande uppgifter, vi kan arbeta undan snabbt för att få belöning i tid. Vi förhandlar om tid. Vi jagar tid. Vi är rädda för tid. Den tid som obönhörligt går och som till slut kommer att leda oss fram till det enda vi vet med säkerhet: Att vi skall åldras och dö.

Tiden är i vår kultur en fiende. Och samtidigt en bristvara. Ju mer tidsbesparande teknologiska underverk vi omger oss med i vår vardag, ju mindre tid har vi. Är inte detta höjden av ironi: Att vi, den civilisation som har mer tekniska hjälpmedel i vår vardag än någon annan i mänsklighetens historia, är sönderstressade, drivna av tiden, utbrända av tidsbrist. Unga svenska kvinnor har inte tid att skaffa barn. Medelålders svenskar har inte tid att besöka sina föräldrar på ålderdomshemmet. Tonårsföräldrar har inte tid att tala med sina barn. Vi har inte tid att vara sjuka. Vi har inte tid att sörja, vi måste snabbt "komma över det" och skaffa ett alternativ till förlusten. Vi har inte tid att känna efter vad vi vill göra med vår tid.

Fart och snabbhet är de mest omhuldade värdena i vår civilisation. Ju fortare desto bättre. Denna snabbhet har en våldsam kvalité. Den producerar teknologier som gör åverkan på vår miljö och våra kroppar med gifter och biverkningar. Skapar en teknologisk tid som inte är synkroniserad med den biologiska tiden. Vilken är så mycket långsammare.

Genom fart försöker vi att erövra tid, "vinna tid" som det heter. Fly från tidspressen. Som om det var tiden själv som pressade oss. Och inte sättet som vi förhåller oss till den. Vi har skapat en ond cirkel, där den tidsbesparande teknologin skapar stress ("se så många e-mejl som influtit på sista timmen, hur skall jag få tid att läsa igenom, sortera och besvara dem") och detta leder till ett ännu större behov av att undfly tiden. Hur vi än skruvar på oss och försöker befria oss från den, blir vi alltmer fångna av tiden. Vi förslavas av det vi skulle behärska. Vi blir uppätna av det vi skulle konsumera och vi ser allt mer tiden själv som en fiende.

I vår rädsla för tiden, försöker vi att erövra den och vi har kanske "lyckats". Vi har atomavfall som skall lagras under tidsrymder som är bortom mänsklig fattningsförmåga. Vi har skapat vapen som kan omintetgöra framtiden. Denna exempellösa, för människan helt nya erfarenhet håller vi tyst om. I veckan mindes vi årsdagen av Hiroshima-bomben. Uttrycket "historisk dag" har blivit urvattnat. Men Hiroshima var och förblir en historisk dag. Från och med den dagen har vi möjligheten att eliminera framtiden.

Jag tror det finns en koppling här. Mellan den förträngda kunskapen om de yttersta faror som vår vetenskap och teknologi frambesvärjt och vårt jagande efter tiden. Vi har ett skevt förhållande till döden. Ju räddare vi är för döden, ju mer dödsbringande blir vår kultur. Ju mer vi jagar tiden, ju mer undflyr den oss. För sanningen är, och den är svår att greppa i ett industrialiserat konsumtionssamhälle, att tiden inte kan sparas. Eller förökas. Den kan bara levas.

Tiden kan inte paketeras, förlängas eller erövras. Tid är ingen förhandlingsfråga. Utan ett tillstånd. Att befinna sig i, inte jaga efter.

Med dessa ord hälsar jag alla läsare välkomna tillbaka från semestern!

Anita Goldman