Min upplevda säkerhet har naggats i kanten

KOLUMNISTER

Det finns en park nära mig, Blecktornsparken, med kaniner och feta smågrisar att klappa på. Jag brukade tycka om att rulla dit barnen på de små gångvägarna och är förbannad för att något av min sinnesfrid tagits ifrån mig. Att min upplevda säkerhet på något sätt naggats i kanten. En känsla svår att värja sig från. Fast jag vet bättre.

För en månad sedan fick en karl i min ålder stryk där.

Han skällde ut tre killar och slogs sönder och samman med träpåkar och höll på att dö. Det var en nyhet som tacksamt togs emot i nyhetstorkan.

Där fanns nämligen några medialt läckra detaljer, och kodord för dramats figuranter. "Tonårspappan" hade skällt ut "klottrarna" och brutalt slagits ner.

Ja, ni fattar säkert budskapet: "Nu kan inte en vettig vuxen med civilkurage säga till ungjävlarna utan att de försöker slå ihjäl honom."

Så kan man se det, men det är den ofullständiga historien.

Den nyanserade versionen, visade det sig, är att en karl med en öl eller två innanför västen blev så förbannad att han gick fram och skrek "stick och brinn era jävlar" samt lite mer i samma tonart, varpå han tog fram en kniv och viftade med den.

Sedan blev han nedslagen. Vad som tycks ha hänt (dom har inte fallit) är att en av killarna han skällde ut har alkoholproblem och psykiska problem. Det slog slint.

Så var det. Den stackars mannen förtjänade inte att bli nedslagen med en träpåk mot huvudet på väg hem för att laga middag på sin nyinköpta lax.

Men det är inte exakt samma sak som att det blivit farligt för Ansvarsfull Vuxen att ge en tillrättavisning.

Den användbara kunskapen är att det KAN vara farligt att be ölpåverkade och okända unga män dra åt helvete och samtidigt vifta med kniv.

Jag vill bara påpeka det.

Varför det är så viktigt att ge folk fullständig information, ett korrekt underlag för deras risk- och säkerhetsbedömningar, lärde jag mig med besked för många år sedan när jag var ännu yngre och dummare.

Fallet Mamma Maria lärde mig.

I själva verket hette hon något annat. Hon var en kvinna som rånats och misshandlats till döds på väg hem från tunnelbanan. Vi visade henne på bild i tidningen, en liten rund kvinna, mamma till många barn. Fyra tonårskillar greps.

Det blev ett himla liv: intervjuer med förtvivlade anhöriga, namnlistor, debatter, och helt i linje med dramaturgin en kampanj i tidningen mot Det meningslösa våldet (i motsats till det meningsfulla?) och protestmarsch till Rosenbad.

Jag fick besök på redaktionen av den otröstlige maken som gråtande föll i mina armar och jag skrev och skrev.

Vad jag INTE skrev var att den alkoholiserade Mamma Maria varit kanonfull på tunnelbanan och lallat runt och pratat goja. Det hörde inte till, tyckte jag. Tanten var ihjälsparkad, full eller nykter.

Men då svek jag alla tanter i vårt land. För dem är det ingen ointressant information. Det är i själva verket den enda viktiga kunskapen: det KAN vara farligt att vara full på offentlig plats och uppträda provocerande.

Gå ut nykter. Mucka inte gräl.

Det är allt man behöver veta, och är väl på det hela taget ingen dum strategi. Det gäller i Borlänge, New York, Tierp och Blecktornsparken. Det är egentligen det enda man behöver känna till för att hålla rädslan i schack. Försöka hålla den i schack.

Du tar väl en taxi hem, brukar min man säga sedan mörkret fallit och jag svarar ja men tänker också: vad ska jag vara rädd för?

Jag vill inte vara rädd. Jag vill inte känna mig som ett offer, vill inte frukta varenda unge som står och hänger i mina kvarter och varenda karl som råkar slå in på samma gångväg.

Snarare är jag rädd för rädslan.

En stad av rädda människor, som inte möter varandras blickar, som instinktivt misstror varandra och lever med handen knuten i byxfickan, en stad där inga barn leker ute, skulle kunna bli en farlig stad.

På riktigt.

Kerstin Weigl