Så tänker Palestinas självmords- bombare

KOLUMNISTER

Den 20-åriga studentskan Arin skulle bli självmordsbombare. Men hon ångrade sig. Därför kunde hon berätta sin historia. Hur tänker en självmordsbombare?

Alltsammans framstår som fullkomligt vedervärdigt.

Det var en vacker dag att dö, sa någon. Arin Achmed hade explosiva tyngder, 10 kilo, i plastpåsar runt midjan när hon kom promenerande på Rotschildgatan onsdagen den 22 maj.

Hon såg några gamla ryska judar, som spelade schack under en pergola, och annat vanligt folk, ungdomar, mödrar med barnvagnar.

Arin visste inte var hon var. Hon hade förts dit i en skrotbil av Ibrahim Saranha, antikvitetshandlare men också aktivist i det beryktade flyktinglägret Dheisheh.

På den utvalda platsen i Jerusalem skulle hon möta en annan självmordsbombare, den 16-årige Issam, sedan länge förberedd för döden.

När han sprängt sin bomb och polis, ambulanser och nyfikna kommit dit skulle Arin dra i snöret som utlöste hennes laddningar.

Med handen knuten kring snöret betraktade Arin folket i solskenet kring henne, pensionärerna, kvinnorna med sina barn.

Nej, tänkte hon, det är inte dags att mörda.

Hon slog koden på den walkie-talkie som hon fått av Ibrahim och meddelade att hon ångrade sig. Han kunde inte övertala henne och hämtade henne i sin bil.

Issam sprängde sin bomb senare på kvällen, tre döda, 27 sårade.

En ansvarig för dåden fick frågan hur normala människor kunde åta sig detta.

- I ditt inre finns en annorlunda person som är beredd.

Arin bodde hos en släkting i Betlehem, den 35-åriga matematiklärarinnan Najah, och hade studerat företagsekonomi vid den lutheranska skolan i Betlehem. Hon behärskade arabiska, hebreiska, tyska och engelska och tjänade lite pengar som biträde i en kosmetikabutik.

På morgonen sa hon att hon skulle till universitetet. Najah blev orolig när hon inte kom hem klockan fyra som hon brukade.

Arin hade varit förälskad i den 26-årige Jad, som dödats av israelisk militär. När han var 13 år hade Jad kastat sten mot israeliska poliser. Han träffades i huvudet av en kula av plast och metall och hade därefter ständig, svår migrän. Han hatade sedan dess ockupationsmakten och var med i martyrbrigaden Al-Aqsa.

Jad dog den 8 mars, en annan vacker dag. Enligt israelerna transporterade han sprängämnen som brann av i hans bil, enligt palestinierna träffades bilen av israelisk eld.

Arin och Najah åkte till fryshuset och såg hans lik och bad i två timmar. Över hans grav finns ett citat ur koranen: "Tro inte att de som faller i strid är döda. De lever i vårt stora paradis."

En släkting till Arin hade dödats när han skulle öppna dörren till sitt garage och soldater i en israelisk helikopter sköt honom.

- Jag vill dö som martyr! ska Arin då ha ropat.

Några dagar senare fick hon av Ali al-Mograbi, ledande aktivist, beskedet att detta accepterades.

- Gratulationer! sa han.

Hon fick inte träffa sin älskade i paradiset. En morgon klockan 5 kom ett 30-tal israeliska soldater och hämtade henne. Hon fördes bort i pyjamas, bindel för ögonen, händerna bakbundna.

Israels försvarsminister Ben Elizer ska ha dykt upp vid förhören för att lyssna på henne. Hon var nerbruten, grät, sa att hon ville flytta till sin mor i Jordanien och fortsätta sina studier.

Hon fruktade åratal i fängelse, kanske tortyr.

Försvarsministern ska ha citerat ett arabiskt ordspråk innan han gick:

- Var och en har sitt öde.

Jag har några källkritiska kommentarer.

Berättelsen (ur Le nouvel observateur) härleder sig tydligen från den israeliska säkerhetstjänsten. Israelerna har intresse av att framställa självmordsbombandet som en följd av vidskeplig religiös tro.

De har inget intresse av en version enligt vilken palestinska ungdomar upplever livet på de ockuperade områdena som så hopplöst och förnedrande att de därför kan inspireras till den sista insatsen i kampen mot en ockupation som också har religiösa motiv.

Jag har inget svar på dessa frågor, utom att religiös fanatism på alla håll skapar elände, död och galenskap.

Gunnar Fredriksson