Hur lär man sina barn den fria sexualiteten?

KOLUMNISTER

Om prostitution och pornografi har feminister skrivit så många spaltmetrar att de skulle täcka hela vägen från skyltfönstren i Amsterdam till porrklubbarna i Bangkok. Om den "fria" sexualitetens problem och avarter har det skrivits långt mindre. Det är ett mycket känsligare ämne, för det rör själva hjärtpunkten i kvinnobefrielsen - att själva få bestämma över vår sexualitet - i en värld där detta självklara ännu är begränsat och beskuret eller med våldsamhet förnekas en majoritet av världens kvinnor. Svårt att röra i, när vi ännu kämpar för själva grundfriheten: att få ha sex med vem vi vill och när vi vill. Det är känsligt också för att det rör vid vårt innersta, det mest sköra, det mycket personliga.

Jag upplever att vi - den första generationen som levde den "fria" sexualiteten - har lämnat de unga i sticket. Det var vi som satte bollen i rullning, men vi håller tyst när ungdomar nu vittnar om analsex, om "kompisknull", om ett språkbruk kring det sexuella som blir allt grövre, allt mer stereotypt.

För mig är frågan just nu akut, med två barn som med stormsteg är på väg ut i den postmoderna sexuella djungeln. Jag tror mig vara en annan slags förälder än de jag själv hade. För mig kan man berätta om sina eskapader och om vännernas, jag säger glatt "hej" till den okända flickan jag möter i hallen på väg till duschen, det är jag som ringer till ungdomsmottagningen och beställer tid när misstanke om "sexuellt överförd smitta" föreligger.

Min sexualitet formades som en protest mot min mors. Jag minns hur hon avundsjukt bevittnade mitt "fria" sexliv och bittert skildrade hur rädslan för att bli med barn "förgiftat" hennes samliv. Medan jag kastade mig ut på den "marknad" som just när jag kom i min pubertet exploderade i Frigjordhet. Jag är ett typiskt barn av det kampglada sjuttiotalet, där rätten till min kropp skanderades på gator och torg. Samtidigt som min kroppsuppfattning formades av stenhårda ideal från Damernas Värld och Veckorevyn. Jag "presenterade" min kropp på en marknad där jag tidvis gick med vinst, men mer ofta förlorade. Vad jag innerst inne själv ville och behövde, förstod jag inte förrän många decennier och gynekologiska sår senare. Men de hårdaste smällarna kom inte från aborterna, de farliga inkräktande preventivmedlen och de många farliga infektionerna, utan just från den känslomässiga sidan.

Jag minns hur jag - alldeles för ung - läste de danska sexologerna Inge och Stens spalt i Expressen, där Orgasmen och Frigjordheten ständigt hyllades. Det var mycket glatt och tekniskt avancerat. Allt var tillåtet. Förutom ett - att inte vilja, att säga nej. Senare, ute i verkligheten, var samma frigjordhet rättesnöret. Långsamhet, försiktighet, ömhet, hänförelse, trohet, tillit var knappast ord på modet. Och själen fick sina törnar. Men "själ" var knappast ett högfrekvent ord på 70-talet.

Och det är det inte heller idag. Mina barn utsätts för en massiv anstormning av en iskall kommersiell könsrollskonserverande sexualitet från musik-, film-, reklam- och tv-industrin, mot vilken de inte kan värja sig. De får kunskap om sexualitetens avarter och åthävor långt innan de är mogna för det. En ung flickas trevande identitetssökande i sexualitetens värld, möts av Britney Spears bara mage, rullande höfter och slickande på en våt klubba. Är andra bilder, andra sätt att vara, möjliga? Svårt för flickan att tro, när hårdlanseringen av dessa barnstjärnor är så massiv och cynisk.

Kan en kille få respekt i klassen om han säger att han vill vänta på den rätta känslan, den rätta flickan? Om han säger att han tycker att det är stötande att kompisarna grovhånglar i soffan på festen? Knappast.

Lite trevande och generat försöker jag finna motord. För rätten att vänta, att lyssna på hjärtats röst, att finna en själens G-punkt. Och jag känner mig vilsen i detta, känner att jag går mot en ström som sköljde över mig så att jag nästan drunknade. Och som nu också hotar mina barn.

Anita Goldman