Enköping - landets läskigaste trafikhål

KOLUMNISTER

När jag tog körkort var det mitt livs mest märkvärdiga prestation. Flera veckor efteråt hade jag det löst i fickan för att kunna fingra på plasten och göra det verkligt för mig: att jag hade godkänts. På första försöket. Jag är inte säker på att jag någonsin på samma vis kommer att kunna överträffa mig själv.

Det var en timme av mitt liv där jag i trance lyckades med allt jag företog mig. Jag valde rätt fil på Avenyn, jag fattade hur landsvägstrafik fungerar, jag krypkörde i villaområde med en inställsam fot lurande över bromsen, jag fickparkerade perfekt i uppförsbacke. Och klev ut på darrande ben och med känslan att någon annan, en högre makt, utfört detta med mina händer, ögon och ben.

Så var det sagt.

Nu till mitt ärende:

Jag har de senaste sju åren i en och samma stad stött på mina övermän och -kvinnor, de absolut sämsta bilförare jag någonsin råkat ut för under mina 25 år i trafiken, och fascinerats av detta. Varför? Varför just i Enköping?

Eller var annars i Sverige finns landets sämsta bilförare? Det är möjligt att man även på annat håll kan iaktta de tre fenomenen Ta-mig-om-du-kan, eller Gissa-när-jag-svänger och Mitt-i-prick.

Jag har länge trivts ganska bra med att köra i Enköping . Där, och bara där, har jag fått känna mig som en riktigt hyfsad bilförare, i närheten av lysande. Jämförelsevis.

Exempelvis använder jag blinkrar.

Blinkrar är i Enköping ett relativt okänt instrument och nu har jag varit med om så många gastkramande episoder att jag börjar bli riktigt, riktigt rädd. Särskilt otäckt är det runt stormarknaden Coop där Systemet ligger, så ni fattar knipan. Alla måste dit. Min man har blivit så uppskrämd att han vägrar använda infarten och har hittat en otillåten bakväg. Jag får själv rampfeber så fort jag närmar mig ... särskilt efter att en Volvo (ensam gubbe på barnfamiljsplatsen) försökte backa på mig, fast jag hann kasta mig in i kundvagnsstället. (Jag vågar påstå att det är rätt ovanligt i Enköpingstrafiken att en förare kollar i backspegeln innan han eller hon backar.)

Landets läskigaste trafikhål, jag lovar.

Sambandet är naturligtvis solklart: eftersom jag nästan varje vecka kör bil just i Enköping är det sannolikt att jag råkar ut för idioter just i Enköping. Mer sannolikt än att jag skulle möta idioterna i exempelvis Laholm, eftersom jag aldrig kör bil i Laholm.

Men ändå. Något lurt är det, för i Stockholm eller annorstädes har jag sällan stött på något av följande tre fenomen:

1. Ta-mig-om-du kan. Det är så i Enköping att regler för utkörning tillämpas i enlighet med för mig okända signaler och koder. Ofta uppstår en gastkramande lurpassning. Jag väntar på att korsande trafik ska passera när en passerande bil i stället stannar - för mig. Varpå vi står och illglor på varandra ett bra tag. När jag till slut resignerar: okej, då kör jag väl då, och börjar rulla - då (men först då!) stampar den andra bilen på gasen. Särskilt spännande blir det i fyrvägskorsning.

2. Gissa-när-jag-svänger. Varje meter i Enköpingstrafiken är en rysare eftersom den bil jag har framför mig precis när som helst kan svänga av åt vilket håll som helst - och då, men först då, slås blinkrar på, som en retfull signal: "Titta jag svänger". Jo tack, jag såg det.

3. Mittlinje är en slags monoton graffiti för alla de där som med styv nacke och stirrande blick rattar fram exakt mitt i gatan. Jag hanterar detta genom att helt enkelt stanna min bil, så nära diket jag vågar, och vänta tills mötande trafik passerat.

Jag känner en bilskolelärare i Enköping och kan intyga att hon är en mycket rekorderlig person. Men vad händer sedan, hur fortplantas den anarkistiska körstilen, som ett lokalt virus? På sätt och vis är jag ändå lite fäst vid Enköping och nu blir väl alla arga på mig ... så motbevisa mig gärna.

Tipsa mig.

Var annars finns Sveriges sämsta bilförare?