Längtan är att få ge sig hän - att få älska

KOLUMNISTER

Aftonbladet har haft en serie om verkligheten för de många, 200 000 uppges det, barn som bevittnar hur deras mammor misshandlats av papporna i hemmen. Nyligen såg jag också "LisaLouise", Majgull Axelssons oerhört starka pjäs om kvinnomisshandel på Dramaten. Här kommer man - för första gången på svensk scen skulle jag tro - krypande nära det fruktansvärda spel om makt och kontroll mellan män och kvinnor som misshandeln handlar om. Det som den misshandlade mannen till syvene och sist söker, är att helt "tömma" sin kvinna på känslor och vilja. Straffa henne, så att hon skall bli lika tom som han är.

Det var offrets och inte förövarens perspektiv som Dramatenpjäsen fokuserade på. Men i måndags lyssnade jag på P 1-programmet Tendens som tog upp manligt porrmissbruk. Här djupnade bilden av mannen, även om han i detta fall inte misshandlade sin kvinna, utan bara fantiserade om sex. Kopplingen mellan porrmissbrukarens världsbild och misshandlarens blev glasklart och smärtsamt tydlig.

Sexfilmerna, menade sexualupplysaren och författaren Erik Centervall, handlar i stor utsträckning om kontroll. I porrfilmerna är det kvinnorna som spelar känslor, hon är het och utlevande, njutande och hängivande. Mannen står kall och stirrar på hennes utlevelse, medan han juckar sig till utlösning. Den finns en längtan hos mannen att erfara den relativa hängivenhet som kvinnor får gestalta i pornografin. Oförmågan att ge upp sig själv, att släppa taget.

Det är inte endast typiskt för pornografimissbrukaren, utan det är manlighetens stora problem generellt, sades det. När man inte vågar ge efter för sin längtan av hängivelse och uppgivande, förvanskas den till en lust för kontroll, som egentligen är en återhållen (och i misshandlarens fall utlevd) aggressivitet.

Kvinnan representerar det mannen längtar efter, men inte kan uppnå. När han fantiserar om att knulla henne eller slå henne till underkastelse, är det den egna längtan han straffar.

Kontroll är kopplad till ensamhet. Porrmissbrukaren utför sitt missbruk i smyg, han kan stänga av och sätta på enligt eget beslut. Det är så långt från gemenskap, uppgående och sårbarhet man kan komma.
Kvinnan representerar det mannen längtar efter, men inte kan uppnå.

Men känslan av kontroll är alltid tillfällig, som pjäsen på Dramaten visade med isande logik. Han kan aldrig slå henne till underkastelse en gång för alla, utan - när den egna tomheten ekar - måste han slå igen och igen. På samma sätt känner porrmissbrukaren en tillfällig lättnad, men blir aldrig mätt. Tomheten är där igen och han måste åter knäppa på datorn eller videon.

Det talades även om "uteslutandes pedagogik" i Tendens. Om att män och kvinnor befinner sig i ett rollmönster som utesluter så mycket av vad de egentligen är. Att snävheten i mansrollen leder till ett slags raseri, som går ut över kvinnan, eftersom hon får vara det mannen inte får vara: svag, njutande, uppgivande, mottagande.

Så växer bilden av maktspelet mellan män och kvinnor till en bild av vår civilisation. Här handlar det inte om att mannen är "ond" och kvinnan "godare", utan om att könsrollerna givit kvinnan tillåtelse att närma sig det som jag tror är alla människors största längtan: att ge upp känslan av separation, att tillhöra, att förenas, att ge sig hän. Vår kultur ger inte mycket utrymme åt dessa behov, denna djupa mänskliga längtan. Sedan gemenskapen med Alltet, med det som vissa kallar Gud, gjorts omodern och samhället strömlinjeformats efter egennyttans och profitens principer, är den enda spelplatsen för hängivenhet de intima mänskliga relationerna. Kvinnorollen är mindre snäv, mera tillåtande. Kvinnorna får lov att - i hängivenheten till barn, man och i vårdande yrken - glutta på porten till himmelriket. Medan männen utestängs och i den stora ensamhetens ångest slår mot henne som kommit lite närmare hans längtans mål. För längtan är, tvärtemot populärmusikens och filmindustrins budskap, inte att bli älskad. Utan att få ge sig hän, att få älska.

Anita Goldman