Vi kan inte diskutera invandrare i Sverige

KOLUMNISTER

Vi svenskar är helt oförmögna att diskutera invandrarfrågor offentligt. Den senaste månaden har jag gått omkring i fascination över vår hycklande dubbelmoral i allt som gäller människor med annat ursprung. Min slutsats är att debatten är helt yrvaken.

Vi kan helt enkelt alldeles för lite, vi har ingen träning alls i att diskutera integrationspolitik.

Ta följande mening:

"Villkoren för svenskt medlemskap måste skärpas. Ett grundkrav ska vara att man levt i Sverige ... under lång tid och att man behärskar svenska språket ... samt har tagit till sig den svenska kulturen."

Man skulle kunna förledas att tro att detta är folkpartiets valmanifest, men det är det alltså inte. Det är sverigedemokraternas.

Visste Lars Leijonborg om det när han gjorde argumenten till sina, eller tyckte han bara att han var en schyst polare som ställde lite krav på grannen?

Å andra sidan, vi måste faktiskt få ställa krav här i livet, både på politiker och på varandra - oavsett ursprung. Visa mig den kravlösa människan! Men vilka krav får vi ställa? Vad får vi säga högt? Vilka åsikter i invandrarfrågan är politiskt korrekta just för dagen?

Debatten är, minst sagt, förvirrad.

När det gällde fallet med den mördade kurdiska kvinnan Fadime Sahindal ställdes nämligen alla tidigare försök till sans på ända.

För att vara politiskt korrekt den gången så krävdes att man fördömde kurder som en annan ras, ett barnamördande folk som styrdes av en "medeltida" klankultur.

Alla, liksom jag, som inte instämde i de specifikt kulturella fördömandena över "hedersmorden" förtjänade bara förakt. Alla försök till nyanseringar eller övergripande perspektiv i frågor kring kvinnovåld förhånades.

Att män med utländskt ursprung hade ihjäl sina kvinnor påstods vara en helt annan sak än att svenska män gjorde samma sak, av samma skäl, på samma sätt.

Ett sätt att legitimera vilken debatt som helst är att låta invandrarna själva tala. Då kan vad som helst få sägas i någon sorts välvillig bakvändhet. När några kurdiska kvinnor fördömde den egna kulturen i Fadimedebatten togs det som "facit" - eftersom de faktiskt var kurdiska kvinnor så borde de ju veta.

Att det faktum att de var nära vänner till mordoffret kanske grumlade deras omdöme, opartiskhet och perspektiv i frågan sades det ingenting om.

Och minns att det är en invandrare, Mauricio Rojas, som slår sig för bröstet och hävdar att det är han som står bakom folkpartiets nya, kravmärkta integrationspolitik. Varför är det ingen som hoppar på honom?

Jag tror att vårt lynniga debattklimat bottnar i en enda sak: okunskap. Vi kan för lite om invandrarfrågorna för att egentligen ha möjlighet att föra en vettig diskussion kring dem. Ett skäl är att vi konsekvent sopat forskning och debatt under mattan i så många år. Jag tycker exempelvis det var bra när länskriminalen i Stockholm i somras gick ut och berättade att stora grupper av brottslingar från forna Sovjetunionen söker asyl i Sverige varje år för att kunna vistas här legalt och samtidigt begå brott.

Enligt rapporten, som skrivits av analytikern Mattias Svensson, har kriminella från främst Ryssland, Moldavien och Vitryssland satt i system att missbruka de svenska asyllagarna.

Det innebär inte att vi ska sluta ta hit flyktingar - det innebär att vi äntligen måste korta asylköerna så att de blir människovärdiga.

Det faktum att utländska män är kraftigt överrepresenterade i det dödliga våldet mot kvinnor borde vi också prata om - utan att utmåla dem som kulturellt betingade mördarmonster. Bottnar kvinnovåld i mäns maktlöshet? Hur gör vi i så fall utländska män mindre maktlösa i samhället?

En sak kan vi i alla fall vara överens om allesammans: invandrarfrågan i Sverige är definitivt inte ny. Den är äldre än både nationen, språket och kulturen.

Skillnaden är bara att människor från andra länder inte varit ett problem tidigare under historien, utan en tillgång.

Allt blir inte bättre med åren.

Debatten är, minst sagt, förvirrad.

Liza Marklund