Väst bryr sig om oljan - inte om demokratin

KOLUMNISTER

Vi undrar över rapporter om grymma händelser i den muslimska världen. Kvinnor stenas, tjuvars händer huggs av, besinningslöst våld av militanta grupper, nästan ingenstans finns demokrati.

Vad gick fel i denna traditionellt humanistiska kultur?

Jag fäster mig vid att allt fler unga, intellektuella muslimer nu diskuterar dessa frågor, insiktsfullt och självkritiskt.

Det fanns en tid då muslimerna var kulturellt världsledande. Från islams början på 600-talet, då "vi" levde i medeltidens mörker, bedrevs briljant humanistisk forskning vid muslimska universitet. Där satt dess lärde och översatte antika författare, inte minst filosoferna, och den vägen kom dessa texter till den barbariska västvärlden.

Araber och andra muslimer uppfann tekniska instrument, de utvecklade matematik, astronomi och navigation, våra siffror kallas just "arabiska".

Islam var under århundraden en tolerant religion, medan de kristna excellerade i korståg, plundring och förföljelser mot oliktänkande.

Från slutet av 1400-talet ändrades historien. Då började vetenskapsmän, filosofer och konstnärer i vår del av världen ta upp kampen mot den dominerande katolska dogmatismen och resultatet blev renässans, upplysning, framstegsidéer, demokrati.

Så sent som under slutet av 1800-talet fanns ännu betydande muslimska reformrörelser som intresserade sig för modernisering och var öppna för idéer om framsteg, tolerans, världslig utbildning och liberalism.

Trots detta hamnade den muslimska världen, främst den arabiska, i stagnation, utbredd fattigdom, religiös fanatism, despoti och hat mot väst.

Det är klart att yttre krafter spelade en roll: kolonialismen, överlägsen västerländsk och rysk militärmakt stödde ekonomisk exploatering och ojämna bytesförhållanden i handeln, vartill kom det kalla krigets cyniska konkurrens om inflytande i tredje världen.

Västvärldens Israel-politik, som godtagit fördrivande av palestinierna, ockupation och etniska förödmjukelser har spelat en central roll och underblåser de mest militanta muslimska rörelserna med hat mot väst och Israel som följd.

I böcker om islam får man lära sig att politiska, rättsliga och teologiska termer är identiska. Muslimer skiljer inte mellan världsligt och religiöst, statskunskap, juridik och teologi finns inom samma fakulteter.

Som alltid är religiös fundamentalism förödande, liksom inom kristendom och judendom.

Alltfler böcker kommer nu med temat "Vad gick fel?" Viktigare är kanske en rapport gjord för FN-organet UNDP där en grupp arabiska intellektuella analyserar orsaker till stagnationen.

De pekar på tre faktorer.

Bristen på politisk frihet, det vill säga diktaturer, falska val, styrning av medier, korruption och brott mot mänskliga rättigheter.

Dåligt utbildningsväsen, med hög grad av analfabetism, särskilt bland kvinnor, och underutvecklad forskning och teknik. Märkligt: under tusen år har i muslimska länder inte fler böcker översatts än vad som sker under ett år i Spanien.

För det tredje: kvinnans ställning. Kvinnor behandlas inte som fullvärdiga medborgare, deras deltagande i det offentliga och ekonomiska livet är lägst i världen. "Hur kan ett land blomstra när halva befolkningens produktionskapacitet kvävs?" frågar rapporten.

Tro inte att västvärlden spelar någon konstruktiv roll för de demokratiska tendenser som finns, särskilt bland unga intellektuella i städerna, män och kvinnor. En av de mest despotiska regimerna är Saudiarabiens feodala familj, som USA ju samverkar med på grund av oljan. Västvärlden har inte verkat för demokrati i de muslimska länderna utan haft helt andra intressen.

Det finns de som menar att man bör stödja Israel som den enda demokratin i regionen. Men Israel är en militär ockupationsmakt.

Vi borde hålla ögonen öppna för de tendenser till modernisering, demokrati och upplyst självkritik som faktiskt finns främst inom den unga generationen i den muslimska världen.

Gunnar Fredriksson