Det finns alltid någon annan att skylla på

KOLUMNISTER

Det gick åt helvete för moderaterna i valet, och partiledningen utlyste en extrastämma för att ge medlemmarna chans att i lugn och ro analysera och värdera vad som hänt.

Ett smart beslut, tyckte jag, det skulle säkert lugna ner den unga och gapiga högeropinionen.

Fast sen visade sig att det också fanns en äldre och skrikig högeropinion i det moderata partiet, och den krävde personförändringar, och stora och snabba skulle de vara.

Först tvingades herr Unckel stiga åt sidan och därefter herrarna Magnusson och Hökmark. Chris Heister fick snart också nog. Hon lämnar nu posten som vice moderatordförande och även sin plats i riksdagen för att bli landstingsråd för oppositionen i Stockholms läns landsting. Kvar är, åtminstone tills vidare, moderatledaren Bo Lundgren.

Egentligen är det inte detta att moderaterna är helt skrupelfria i jakten på syndabockar som intresserar mig. Jag har diskuterat det förut, det är inget nytt. Det intressanta är i stället de förklaringar till valkatastrofen som moderaterna framträder med i press, radio och tv. De är fascinerande.

Inför journalisternas rätt skoningslösa frågor svarar de bekymrat och rutinerat leende: Det var inget fel på vår politik, felet och ansvaret ligger någon annanstans ...

Ungdomarna, som gärna talar om behovet av strukturella reformer, skyller på männen och kvinnorna i partitoppen, det så kallade bunkergänget, kamarillan som Carl Bildt på sin tid mobiliserade och som hakat sig fast vid makten. Bo Lundgren är en duktig, fin och ädel kille, heter det, men han saknar utstrålning och gör sig inte i tv.

Andra klandrar medierna som antingen var vänstervridna och hejade på Gudrun Schyman eller också fixerade vid folkpartiets stigande opinionssiffror och därför favoriserade Lars Leijonborg i kampen om de allmänborgerliga väljarna. Det vinnande moderata budskapet nådde inte ut till väljarna.

Störst skuld till m-raset har SVT och de ansvariga för programmet Uppdrag granskning som mitt under valspurten hängde ut anstuckna moderater till allmänt beskådande.

Mats Johansson, politisk chefredaktör på obundet moderata Svenska Dagbladet, ger Skattebetalarnas förening och Svenskt Näringsliv (f d Saf) en stor del av skulden för bakslaget. Dessa organisationer gjorde inte rätt för sig under valrörelsen, anser han.

De låg på tok för lågt, de svek. De talade med små bokstäver när de skulle ha använt stora, viskade fast det var nödvändigt att gasta och föra väsen. Bara notoriske Peter Egardt och Stockholms handelskammare höll måttet.

Men varken Skattebetalarna eller Svenskt Näringsliv tillhör väl den moderata partiapparaten? De hävdar i varje fall själva att de är partipolitiskt helt självständiga.

Undanflykt på undanflykt. Det faller ingen in att det just var och är moderaternas program och politik som stötte bort folket. För så var det ju: väljarna ratade det bästa av alla partier därför att de inte delar högerns syn på jämlikheten och politiken.

De flesta väljarna vill ha mera jämlikhet, mindre ekonomiska och sociala klyftor, men högern ser jämlikheten som onödig och farlig, något som leder till likriktning och de välståndsbildande krafternas kvävningsdöd. Väljarna tror på politiken som ett gemensamt medel för att lösa problem.

De vill vidga demokratins räckvidd. Högern har fått för sig att det är politiken själv som är problemens orsak. Ju mindre politik, desto bättre menar moderaterna. Demokratins räckvidd ska vara så liten som möjligt.

Det kan tänkas att moderaterna med en ny partiledning hamnar i bättre takt med tiden och väljarna, men det räcker inte med det. Första och viktigaste förutsättningen är att de i grunden omprövar ett par av sina ideologiska principer. På det vågar jag sätta hela mitt anseende som politisk bedömare.

Rolf Alsing