Jag är inte så noga - inte när det gäller sånt

KOLUMNISTER

Kalla mig gärna Vejj-gell. Eller Vejj-gall eller Vejg-le. Jag överser även med Vej-gren och Berggren och ler åt Vogel. Jag öppnar till och med post adresserade Kerstin Vagel.

Det är okej.

Jag är inte så noga med sånt. Inte på det viset.

På mitt äktenskapscertifikat står "Lil Sigfridsson". Det gör inte så mycket det heller. De kände mig inte på rådhuset i Milano. De undrade säkert vem bruden var. Kvinnan i orange byxor som skymtade bakom den välväxta blomsterkvast hon just impulsköpt åt sig på gatan utanför. (Min brudbukett bestod av sex nästan meterlånga rosor, en eftergift i sista stund åt de romantiska föreställningar jag trodde mig vara frigjord från.)

Ja, kära nån.

Kalla mig föralldel Lil. Jag är inte så petig.

Inte på det viset.

Jag blir bara så förvånad när jag blir tagen för någon annan. Som när en kille i uniform kom fram till mig häromdagen på tunnelbanan och nitade mig med blicken. Jag såg ut som en tjyvåkare, enligt killen. Min biljett hade två rutor stämplade i stället för tre.

Inte mitt fel, pep jag. "Den har jag hört förut", sa killen surt.

Då blir jag förvånad.

Lika häpen som den där morgonen på ett fik i Rom, där jag satt och läste en söndag. Trodde mig se ut som det jag var, en sömnig turist. Grabben som tvärnitade sin bil, klev ur och tyckte att vi skulle dra hem till hans säng, vad såg han?

Någon annan, helt uppenbart. Han såg en kvinna med myror i brallorna. En brud som nog skulle få kåtslaget och tacksamt hoppa in i hans bil.

Då blir jag lite förvånad.

Jag undrar kort sagt: Vem är jag? För omvärlden. Någon enstaka gång plingar det till i en dator och jag blir målgruppsidentifierad. Kanske som medelålders/medelklass. Eller tvåbarnsmor/Stockholm.

Då ringer de.

Senast var det en människa från Sifo. Skulle fråga ut mig om mitt tidningsläsande. Jag tog uppgiften på största allvar.

Men hur graderar man sitt intresse för Svenska Dagbladet jämfört med Dagens Industri? Tål att tänka på. Inget jag kan ta ställning till i all hast.

Inte om det ska vara noga.

Hon sa det till slut, den stackars Sifokvinnan. Hon satt i Småland. "Det är inte så petigt", sa hon.

Varför ska det inte vara noga? Det är en inställning jag inte begriper mig på. Tvåbarnsmammor ska kanske inte vara så sjukligt intresserade. Men statistik är något underbart, har jag alltid tyckt. Den är mitt levebröd. Jag är omättlig på fakta om hur många som tycker si eller så.

Ivrigt väntar jag på nästa blankett från folk- och bostadsräkningen. Som jag omsorgsfullt och helt sanningsenligt kan fylla med fakta om vem jag är.

Ni kan adressera den: fru Vagel.

Kerstin Weigl