Agneta Rosengren bör göras till minister

KOLUMNISTER

Veckans kvinna är Agneta Rosengren. En uthållig kvinna med civilkurage.

”Vår skilsmässa hade inget med arbetet att göra”, säger hon.

Wow. Det intressanta är inte om hon har rätt eller fel (hur ska jag kunna veta det, men nog kan det ha något med arbetet att göra när gifta män och kvinnor förälskar sig på annat håll). Det spännande är att hon faktiskt sa det. Hon sket i spelreglerna.

Hon vägrade spela sin tilldelade roll.

Björn Rosengren trodde sig säkert ha koll på manus och regi när han avgick med orden: ”Jag har offrat min familj” och ”Nu har jag en ny relation som jag vill vara rädd om”.

Det är meningen att vi ska se en fin kille. Som genom sitt outtröttliga arbete i allmänhetens tjänst glömde bort sin hustru och tvingades till en uppslitande skilsmässa.

Men som kommit till insikt om karriärens pris: nu ska han sluta offra sin personliga lycka och även ta sig tid för livets mening och vårda sin nyfunna lycka? bla-bla-bla.

Ja, ni har väl hört det förut?

Men bakom varje sådan historia om en 60-årig man som ångrar att han sumpade familjen finns en ungefär jämnårig kvinna, nämligen den sumpade. Vi kan skymta henne i mannens berättelse: den försakade hustrun. Hon som surt väntat hemma, år efter år och välkomnat honom hem med klängigt gnäll: ”du bara jobbar” – och slutligen slängt ut honom.

Det blir hennes roll.

Jag har ofta undrat hur kul det är för Första Hustrun att läsa om sig själv genom det filtret, för frågan är om hon alltid känner sig så väldigt krävande, försakad eller ens bitter. Hon kanske har ett eget liv.

Ändå spelar hon sin roll. Hon ringer säkert sina vänner och gnisslar tänder och hon ligger sömnlös och bearbetar förödmjukelsen: ”Jag som alltid stöttat honom i jobbet och nu tror alla att jag är en gnällkärring.” Kanske tänker hon också självrannsakande: ”Vad gjorde vi för fel? Hur tappade vi bort glöden? Varför verkade det som om både han och jag hellre arbetade?”

Men hon håller tyst, och följer manus.

Allt annat är ett brott mot den av etablissemangets oskrivna lag som säger att allt som är känsligt och relationsorienterat (det vill säga intressant) talar man inte om offentligt. Den regeln bryter Agneta Rosengren när hon ger sin version: att hon alltid uppmuntrat ex-makens arbete men att han träffade sin nya kvinna redan 1997.

Han blev näringsminister 1998 och levde med sin älskarinna i Stockholm. Då var hon själv fullt upptagen med att driva Kvinnor kan-mässan i Luleå. Och tog efter en tid ut skilsmässa.

Exakt vad som utspelats dem emellan under 35 års äktenskap är jag verkligen inte intresserad av, men tänk att hon sa det. Att hon inte bara grämde sig i smyg. Wow. Ta in henne i regeringen i stället.

Kerstin Weigl