Här har EU:s politik nått absoluta botten

KOLUMNISTER

Visserligen är det inte ovanligt att en viss politik förefaller befängd. Men att ett rådande system, försvarat av starka krafter, är totalt sanslöst är dessbättre inte vanligt.

Bland annat därför är EU:s jordbrukspolitik intressant.

Denna politik är nämligen pervers och samtidigt oerhört dyr för oss konsumenter. Den är systematiskt destruktiv för fattiga länders möjligheter att tjäna in exportinkomster.

Nu är denna "common agricultural policy", CAP, särskilt aktuell sedan något de kallar reform beslutats av EU. Och det är en kontroversiell fråga inför utvidgningen.

EU betalar ut cirka 450 miljarder svenska kronor, halva EU:s budget, direkt till bönderna (4 procent av EU:s invånare) oavsett om konsumenterna efterfrågar produkterna. Ovanpå alla miljarderna i direkt stöd kommer minst lika mycket i onödigt höga priser för konsumenterna.

Detta beräknas kosta en vanlig EU-familj mellan 6 000 och 7 000 kronor om året.

En blygsam reform ska i någon mån justera denna sjuka politik. Det sägs att den föreslagna reformen mer ska stödja produktion, ej gårdar oavsett vad de producerar. Den ska gynna något som kallas landsbygdsutveckling och sociala behov.

Men starka krafter förhalar även detta modesta förslag och det lär uppskjutas för åratal framåt och kommer sannolikt att urvattnas. Minsta reform skapar ilska hos de bönder i till exempel Frankrike och Spanien som nu får del av EU-medborgarnas ofattbara generositet för smörberg och vinsjöar.

Om mängden av bönder i nya EU-länder i Centraleuropa ska få samma stöd blir utgifterna fantastiska. Stödet ska enligt förslagen börja lågt men öka gradvis under tio år. Men det är klart att regeringar i nya medlemsländer genast kräver samma jordbruksstöd som bönder i de rikare länderna får.

Därmed skulle ännu fler bönder bli beroende av kontantstöd och ännu fler regeringar intresserade av att bibehålla ett sanslöst system.

Det är ju intelligent att man nu kommit på att det kan vara fel att bönder får betalt för att producera sådant som inte går att sälja, att bönder i tredje världen motarbetas och att effekterna på miljön i Europa är negativa.

Men försvararna av den vansinniga politiken hävdar i en aktuell partsinlaga att bönderna i fattiga länder bör nöja sig med att producera vad de behöver för husbehov och inte försöka exportera. Och så fortsätter man att dumpa subventionerade produkter från det rika Europa i u-länderna.

Det betyder hyckleri om europeiskt bistånd till världens fattiga och lika skamlöst hyckleri i den vackra retoriken om fri världshandel.

Storbritannien, Tyskland, Sverige och Nederländerna kämpar emot. Men vad förmår dessa länder när Frankrikes bönder blockerar motorvägar med traktorer, häller ruttna tomater utanför regeringsbyggnader eller sprider gödsel på boulevarder?

Jag såg nyligen att franska vinodlare protesterar mot förslag till skärpta rattfyllerilagar. Det skulle vara olaglig konkurrens att skilja mellan drycker som håller oss nyktra eller fulla vid bilkörning. Fantastiskt: här talar de om fri konkurrens.

Idén att bönder liksom andra företagare ska producera sådant som efterfrågas eller att rika länder inte bör hindra fattiga från att tjäna pengar är i denna förryckta värld något som bekämpas. Idén att detta bör ändras anses, på motsvarande sätt, som skandalöst.

Frans G Bengtsson berättade en gång att han ibland rökte krigstidscigaretten Carmen Cita därför att den var sämst. I motsats till allsköns omdebatterat nonsens inom kultur, politik och byråkrati så var det helt säkert att denna cigarett var botten och detta var, menade han, skönt att veta.

I politikens sällsamma värld finner vi då och då tokigheter, ofta mer eller mindre dolda av mystifierande politiskt språk.

I fråga om EU-politiken kan vi dock vara fullkomligt säkra. EU:s jordbrukspolitik är helknäpp, här har EU med stor listighet nått den absoluta botten.

Gunnar Fredriksson