Det är något fel på dem som är lyckliga

KOLUMNISTER

Mötte en medelålders man och ställde honom den nästan retoriska frågan: Hur är det med dig då?

- Jag är lycklig, sa han.

Jag förstod med en gång att det var något fel på den mannen och gick min väg för att inte råka ut för något farligt.

Man säger inte att man är lycklig om någon frågar hur det står till. Det vet varenda människa. Man säger att "det knallar och går", att "jodå, det vore synd att klaga" eller, möjligen om man känner varandra väl, att "toppen, nu har barnen äntligen flyttat hemifrån".

Att framhålla att man är lycklig provocerar. En förklaring är att många inte ens vet vad lycka är. Möter de lyckan känner de inte igen den utan hastar vidare i jakten på något annat som åtminstone liknar lyckan.

Jag tror inte att lycka är identisk med konsumtion. Ingen blir till exempel lycklig av att shoppa. Jag vet, en ny skjorta piggar upp, en avancerad penna likaså, men de är substitut för lycka, inte verklig lycka.

Den går inte att köpa och är heller inte till salu.

Är lycka upplevelser som filmen Il Postino, Puccinis Nessun dorma med Jussi Björling, dikten Strövtåg i hembygden av Gustaf Fröding, några sidor av Tjechov, älgfärsbiffar med riktigt potatismos och rårörda lingon, en präktig gös eller två när nätet vittjas på morgonen, ett barn som skrattar åt farfar som leker och larvar sig, att ha någon till vilken man kan säga: Du är det vackraste som finns?

Det kan det vara. Upplevelser av det slaget kan leda till ljuv förundran och öppna dörren till en glädje som är himmelsk. Lyckobringande upplevelser möter man inte ofta men när man gör det gäller det vara närvarande och inte försitta tillfället.

Lycka är väl också ett slags tillstånd, harmonin som uppstår, när man känner sig så frisk och fri att glädjen tar plats i kroppen. Goda prestationer, stora eller små, kan framkalla ögonblick av tillfredsställelse som i varje fall påminner om lycka.

Att äntligen, efter flera år av fåfänga ansträngningar, få ett träd av märket Experimentalfältets Sviskon att bära frukt kan driva bort missmod och åstadkomma en stämning av lätt eufori.

Lycka är, om jag får ta i och citera de stora diktarna, att bli försatt till det som varken är tid eller rum utan ett tillstånd av yttersta delaktighet, att känna att man lever och vill leva för livets egen skull. Det måste vara det som teologerna avser när de talar om att vara i sjunde himlen.

Man säger inte att man är lycklig. Det provocerar, och det antyder att man inte bara saknar sinne för etikett och god ton utan också är litet efterbliven intellektuellt.

Att vara intellektuell är att komplicera, krångla till, se svårigheter även i sammanhang där de stora möjligheterna är uppenbara och dominerar.

Påstår någon att Sverige är ett bra land att leva och verka i är det den intellektuelles plikt att rusa ut och inskärpa att vi vid en internationell jämförelse låg bättre till på sextiotalet och att vi i fråga om levnadsstandardens utveckling halkat efter Norge.

Det är nära på förbjudet att som svar på en hur står det till-fråga tala om att man är lycklig, men absolut förbjudet, rent oförskämt, är det att säga att man är olycklig. Den som säger så mår uppenbarligen inte riktigt bra och bör genast gå hem och dra något gammalt över sig.

Rolf Alsing