Skolan i kris - det är väl inte konstigt

KOLUMNISTER

Jag minns den skräckblandade förtjusningen med vilken jag lyssnade på min fars skolhistorier, från det svenska 30-talet. När man fick lägga upp fingrarna på katedern så att magistern lätt kunde snärta till med linjalen. När man fick sin placering i klassrummet i förhållande till sina betyg, så att vem som helst med en gång kunde se vem som var bäst och vem som var värdelös. Den riktiga rysaren var berättelserna om den muntliga studenttentamen. Klarade man inte den, fick man gå ut bakdörren. Fantiserade om hur det måste ha varit att slinka ut i skammen och misslyckandet och bortstöttheten från familjen som väntade på skolgården med blommor.

I 30-talets Sverige fostrades man i auktoritetstro. Men också i framstegsoptimism. Med moderniteten och demokratin skulle allt bara blir bättre och bättre.

Själv är jag ett barn av 60-talets grundskola. Barn av kritiskt tänkande och ändlösa grupparbeten. Vi omskrev fortfarande när vi talade med lärarna för att undvika "du": "Om magistern skulle kunna titta på mitt arbete när magistern är färdig". Men var någon lärare nära att fysiskt attackera mig, hotade jag "Rör magistern mig, går jag till rektorn".

För oss som tog det kritiska tänkandet på allvar, uppstod ett alternativ. Jag var med och startade Experimentgymnasiet i Göteborg, ett av skolförvaltningen välfinansierat experiment i elevdemokrati. På allmänna möten fick vi diskutera skolans budget. Med lärarna gick vi igenom mål och riktlinjer i läroplanen för varje enskilt ämne och bestämde sedan kursinnehåll. Vi koncentrations- och temaläste av hjärtats lust. Jag läste spanska, jag läste om den katolska kyrkans historia i Sydamerika, jag läste alla de pocketböcker som då utkom om imperialismen i tredje världen och dess befrielserörelser. Sedan stack jag till Sydamerika utan att meddela mina föräldrar. Men det är en annan historia.

Det som dröjt kvar som mina starkaste och bästa minnen från Experimentgymnasiet är inte rockmusiken ur högtalarna när vi målade flower-power i korridorerna och de allmänna mötena, utan förhållandet till lärarna. Dessa motiverade lärare som sökt (och blivit antagna av oss!) till detta experiment, var mina första vuxna vänner. Med intimitet och respekt visade de vägen i djungeln av texter och böcker, de var ett bollplank i samtal om världens orättvisor och den egna familjens. Min gymnasietid var en lycklig period i mitt liv och med sorg i hjärtat tänker jag på hur hela skoltiden kunde ha varit så. Att det var möjligt.

Nu är jag tonårsmamma till två barn i det nya millenniets högstadium. En förvirrad och trött mamma, måste jag medge. Jag tror min förvirring speglar skolans inre förvirring. Den verkar streta åt flera olika håll på samma gång. Parollerna om kritiskt tänkande finns väl kvar, jag kan se hur frågorna på proven speglar detta synsätt. Men det är prov och min son pluggar in sitt "kritiska tänkande" på samma korv- stoppningsvis som jag och min far tvingades till. Integrationen mellan ämnena verkar vara icke-existerande. Att lärarna i de olika ämnena skulle planera blockundervisning med stora övergripande teman, verkar fortfarande vara en ouppnåelig dröm. Varför?

Starkare än kritiskt tänkande, verkar dock parollen om att se till den enskilda individen vara. Ett slags institutionaliserad individualism. Men de flesta elever i de flesta skolor vet av erfarenhet att detta bara är en paroll. Flockbeteende, anpassning och hierarkier gäller fortfarande i hög grad i våra skolor.

Framstegsoptimismen från min fars generation och solidaritetstanken i min, har gett vika för en upplösningens och förvirringens tid, där en programmatisk individualism och samhällsekonomisk råhet möter de tankar om solidaritet och ett kritiskt förhållningssätt som 60-talsskolan stod för och de kvardröjande gamla auktoritetsidealen från 30-talet. Ett förvirrande budskap, för såväl lärare som elever. Inte att undra på att skolan är i kris.

Anita Goldman