Luddig gräns mellan fiktion och verklighet

KOLUMNISTER

Min äldsta dotter försörjer sig som skådespelare. Just nu gör hon en parodi på en dokusåpa i en av popkanalerna. Hennes karaktär är överdriven på slapstickens brant. Hon spelar en tjej som inte kan sjunga, inte dansa, inte bete sig över huvud taget utan knullar sig fram. De andra "medtävlarna" är lika världsfrånvända. En kille försöker göra karriär på att vika ballongdjur. En annan är lantlolla som ska bli en Spice girl. Producenten är överexalterad i varje sekund och siktar på toppen av amerikanska Billboard.

Att det handlar om en drift med hela genren är klart som korvspad.

Trodde vi, ja.

För på dotterns mejlsida strömmar hejaropen in.

"Åh, du är så himla bra, vi vill att du ska vinna, vi röstar på dig, lycka till i tävlingen!!!"

Dokusåporna har blivit så överdrivna, exploaterande och cyniska att de inte går att parodiera. Gränser flyttas och suddas ut.

I dag kan man - som författare, konstnär, skådespelare eller artist - knappt ge en intervju utan att få frågor om sina orgasmer eller hur man sitter när man kissar. Det privata rummet håller på att upphävas i sin helhet, och jag tror delvis det är dokusåpornas fel.

En annan effekt är att väggen mellan verklighet och fiktion verkar tunnare än någonsin. Annika Bengtzon, huvudkaraktären i mina deckare, får inbjudningar, brev och rabattkuponger. Alltså inte jag, och inte Helena Bergström som gestaltar henne på film, utan Annika Bengtzon själv. Är det sjukt eller är det sjukt?

Jag har också, av en reporter från Sveriges Radio, fått frågan:

- Blev inte din man väldigt arg när du lämnade honom på midsommarafton? Med packningen i hallen, och så åkte du i väg och jobbade?

Så börjar min senaste kriminalhistoria. Jag försökte förklara för reportern att romaner är fiktion, att Annika Bengtzon inte finns.

- Och förresten, sa reportern, vad är det för fel på dina svärföräldrars hus i skärgården?

Ridå.

Mina svärföräldrar bor i Flen. Annika Bengtzons har ett ställe på Gällnö.

Min norska kollega Anne Holt har varit med om liknande episoder. Hon har fått brev från läsarna som föreslår att hennes karaktär Hanne Wilhelmsen borde gå i gestaltterapi - med bifogad lista på duktiga gestaltterapeuter i närheten av Hanne Wilhelmsens bostad.

Att författare och skådespelare blandas ihop med sina karaktärer har förstås alltid hänt, men jag vill påstå att det blivit värre. Vår gemensamma definition av verkligheten har förändrats i grunden på mycket kort tid. Dokusåporna ger sig ut för att vara äkta, med riktiga människor som lever verkliga liv.

Men deras vardag är givetvis genomkonstruerad och tillrättalagd för att passa tv-tider och reklamavbrott. Verkligheten fragmenteras - men gör likafullt anspråk på att vara på riktigt.

Och så i förra veckan hade denna tidning en löpsedel med något som hänt utanför rutan i en av dokusåporna - en bit av verkligheten som gått verkligheten förbi, så att säga, men i Aftonbladet fick man VERKLIGEN veta vad som hänt - EGENTLIGEN. Så var hamnar vi då? Vad är äkta? Vad är underhållning? Vad är livet?

En annan effekt av fokuseringen kring dokusåporna är att kungahuset blivit populärare än någonsin. Kungar, prinsar och prinsessor är figurer som fyraåringar ritar och vill vara, och här någonstans tror jag att vi närmar oss sanningen.

Dokusåporna bygger på människans fundamentala behov av att vara sedd. Det första mordmotiv vi människor känner till - Kains broderdråp på Abel - handlar om just detta. Kain brukade jorden och Abel passade fåren, men Gud lade bara märke till Abels offer. Det kunde Kain inte leva med, utan slog ihjäl sin bror.

I dokusåpans värld finns Guds motsvarighet i kameralinsen: det allestädes närvarande ögat som registrerar sanningen i historiens stora bok.

Tänk att få vara så betydelsefull. Tänk att vara sedd av Gud.

Men nu kommer vi till det viktigaste av allt.

Vad gör detta tv-publiken till?

Just det.

Till Gud Fader himself, med kvällstidningarna som heliga evangelium. Ateism, anyone?I dokusåpornas värld finns Guds motsvarighet i kameralinsen.

Liza Marklund