Budskapet gick fram – därför förlorade m

KOLUMNISTER

Moderaterna samlar som bäst ihop sina mest briljanta idéer för att komma igen efter valnederlaget. Det är inget fel på politiken, säger de, men vi nådde inte fram med vårt budskap. Så säger alla som förlorar, jag kunde ha rabblat frasen på förhand.

I själva verket har vi här ett klart exempel på att budskapet nådde fram alldeles utmärkt och att partiet just därför förlorade.

Men kanske bör de inte ändra sin politik särskilt mycket. Det är klart att i en demokrati ska det finnas ett parti som inte överger de mest välbeställdas bekymmer.

Högerledaren Lundgren skrev redan 1985 i en skattemotion att "de välståndsbildande krafterna" måste stimuleras. "Alla tjänar på att de rika får sänkt skatt", sa han i en intervju. "Vanligt folk gynnas om höginkomsttagarna får sänkt skatt."

Så har han hållit på, budskapet når fram perfekt, men få tror på denna s k nedsippringsteori.

En som avvaktar i kulisserna är Gunilla Carlsson, som drömmer om "ett öppet liberalt parti med rötterna i konservativ tradition". En ung ny stjärna, Tove Lifvendahl, längtar tillbaka till Gösta Bohman, "back to Bohman", skriver hon på ungdomlig svenska.

Bohman brukade tala om hur socialdemokraterna förstört "vårt fina gamla land". Kanske tänkte han på hurusom socialdemokraterna genomdrev allmän och lika rösträtt (tillsammans med liberalerna) i en lång och seg kamp mot högern. Bohman syftade tydligen på gamla Sverige före den politiska demokratins genombrott.

Den fördemokratiska tiden verkar också Bo Lundgren drömma om, till exempel i en tidningsartikel för några veckor sedan. Han skrev att vi nu bör "återfå den sociala rörlighet som präglade Sverige under den gyllene tidsåldern då vi utvecklades från ett fattigt jordbruksland till ett av världens rikaste länder".

I själva verket är den sociala rörligheten större och andelen långvarigt fattiga mycket mindre i välfärdsstaten Sverige än i till exempel USA, Lundgrens förebild under valrörelsen. Forskare visar i en ny undersökning att de som var fattiga under minst sex år var nästan sex gånger fler i USA än i skandinaviska välfärdssamhällen. Dessutom är den ekonomiska tillväxten på lång sikt inte sämre.

En betydande utjämning i levnadsstandard sker genom offentlig finansiering av tjänster som sjukvård och skola. Vi märker avsikten när moderaterna bekämpar sådant.

De tror att ekonomisk tillväxt gynnas av ojämlikhet, men den myten genomskådade väljarna.

Det är klart att den konservativa idétraditionen är viktig för högerpartier. Både Bohman och Bildt brukade med gillande citera klassikern Edmund Burke, fast jag undrar om de läst honom. Burke, sent 1700-tal, avskydde demokratin, då kulturen skulle trampas ner "under en svinaktig massas klövar".

Högerledaren, brukspatronen Arvid Lindman, genomdrev 1909 vad högern kallade allmän rösträtt. Reformen innebar en 40-gradig skala för inkomst och förmögenhet vid kommunalval. Därmed påverkads indirekt första kammarens sammansättning och makten över finanserna.

"Det vill jag, herr talman, för min del säga, att det finnes icke någon rätt att erhålla rösträtt för den ena eller den andra", sa Lindman. Med särskild hetta bekämpade högern kvinnlig rösträtt.

Högertidningar talade till exempel om att "primitiv arbetardemokrati" hotade vårt fina gamla land.

I mitt föräldrahem hade vi Sydsvenska Dagbladet, på den tiden en mörk högertidning vars chef var major. När jag i en känslig ålder gradvis blev en aning politiskt medveten förvånades jag dagligen över att tidningen gick emot praktiskt taget alla förslag som gynnade de sämst ställda.

Den tidningen kan jag tacka för att jag tidigt drevs åt vänster, om ni förstår vad jag menar.

Det finns en konservativ kulturtradition som jag har studerat med visst intresse, men var finns den nu? I slutdebatten i tv före valet nämnde Lundgren i sitt korta inledningsanförande skatter 21 gånger. Det ägnade sig inte Schopenhauer, Joseph Conrad och Frans G Bengtsson åt.

Högern begrundar sitt öde, ur takt med tiden.

Gunnar Fredriksson