Chefer som har - och inte har humor

KOLUMNISTER

Svenskt arbetsliv saknar numera humor, och det är främst chefernas fel. De förstår inte att det gäller att skapa humorstämning på jobbet. Skratten blir få, vantrivseln hög och sjukskrivningarna ökar.

Det var, om jag läst och hört rätt, budskapet när LO och Svenskt Näringsliv (f d Saf) i måndags ordnade en konferens om humor på jobbet.

Var det bättre förr?

Inte vet jag så noga. Jag har sedan 1974 alltid varit chef själv och trivts med det.

Stämningen på Nya Norrland, Stockholms-Tidningen, Värmlands Folkblad och Aftonbladet var nog fin - och bra för hälsan, för jag hade inte en sjukdag förrän en stor blomma slog ut i min bröstkorg på nyåret 1999. Dess namn var Infarkt. Och den kom sannolikt mer från rökningen och de ärftliga anlagen än från arbetet. Som chef tyckte jag det var viktigare att folk gjorde rätt för sig än hade skoj på arbetstid.

Av de chefer jag en gång haft minns jag Bosse Ringholm, då ordförande i SSU. Han var inte någon muntergök precis, ingen rolighetsminister i vardande. Han arbetade varje vaken timma, utom när det var match på Söderstadion eller Hovet, och förväntade sig att andra också skulle göra det. Men han hade självironi och tillät vad konsulterna kallar "en atmosfär för skämt" på jobbet. Viktigast av allt - han fick andra att uträtta mer än vad de hade ork och förmåga till.

Jag minns Knut Johansson, legendarisk ledare för landets byggnadsarbetare, arbetande styrelseordförande i Riksbyggen och BPA, riksdagsman och ledamot av sossarnas högsta ledning. Han var en man som visste vad han ville och hade förmåga att uppnå det - med hårda nypor, när sådana var nödvändiga, alltid tung i argumentationen. Han hade humor, men hans humor var inte den där enkla som innebär att man skrattar åt någon som snubblar och gör bort sig. Hans humor var av det milda, försonande och förlåtande slaget. Han varken dömde eller moraliserade. Han skrattade åt livet och de konstigheter det innebär. Knut Johansson personifierade begreppen mångsysslare och pamp men han var en beundrad och ömsint chef.

Jag minns framför allt Sven O Andersson, chefredaktör på Stockholms-Tidningen tills den gick hädan 1984. Om man lyssnade uppmärksamt på vad han sade upptäckte man att ett par väsentliga ord återkom. Det var "gråsosse" och "professionell".

För honom var "gråsosse" en hedersutmärkelse, en medalj han delade ut till kvinnor och män vars åsikter om politiken, inte minst om försvaret, kärnkraften och Mellanöstern, han gillade eller åtminstone godkände.

Motsatsen till "gråsossen" var höjdflygaren, den där som gastade om sänkta försvarsanslag och som helt saknade förståelse för den israeliska hållningen till palestinierna.

"Professionella" kallade han de journalister som behärskade hantverket, tog jobbet på allvar och aldrig missade en deadline. Det spelade ingen roll om de tillbringade halva natten på krogen och levde rullan - bara de var skickliga i yrket och presenterade bra texter vid rätt tidpunkt så tyckte han om dem. De var proffs, det var tillräckligt.

Sven O hade humor och kunde skämta om allt och alla, inte minst om sig själv, och han hade känslor, starka positiva känslor. Ibland fick jag för mig att han högaktade, närapå älskade alla de 349 riksdagsledamöter, vars arbete han i långlånga ledare kommenterade, analyserade och, då det var oundvikligt, kritiserade.

Av alla journalister jag mött och lärt känna har ingen varit mer genuin socialdemokrat än Sven O Andersson. Ingen har heller varit mer mån om att behandla de borgerligas företrädare korrekt och rättvist.

Sven O var en god man, en resonerande humorist, ett journalistiskt proffs.

Det märkliga med Bosse Ringholm, Knut Johansson och Sven O Andersson är att de alla tre var utmärkta chefer trots att de inte hade minsta aning om teorierna för det humoristiska ledarskapet.

De var i själva verket chefer utan teorier. Jo, en hade de faktiskt: chefen skulle ha bra betalt.Bosse Ringholm var inte någon muntergök precis, ingen rolighetsminister

i vardande. Men han hade självironi.

Rolf Alsing