Jag drabbades av en släng av multipel igen

KOLUMNISTER

Det kan vara en släng av multipel, tänker jag numera försonande om mig själv i vissa lägen. För någon månad sedan träffade jag Marlene, som säger sig vara en multipel personlighet. Med tanke på att tevedokumentären om hennes liv sändes häromkvällen kommer fler än jag snart att ställa samma diagnos på sig själva. Eller borde göra det.

Det finns människor som då och då tror att de lider av hjärntumör. De bör inte läsa läkarböcker, för att inte i onödan kittla sin hypokondri.

För mig är det psykiatrin. En gång skulle jag läsa in mig på autism. Autism, läste jag, är ett neurologiskt handikapp. Kännetecknas av "bristande förmåga att tolka omvärlden och förstå sig på människor, behov av trygghet och förutsägbarhet, upplevda skillnader mellan inre och yttre verkligheter".

Kände mig genast drabbad.

Och vem såg filmen om Marlene och kan ärligt säga att de inte alls känner igen sig eller ens förmår ana mekanismerna bakom fenomenet multipla personligheter?

Inte jag.

Även om det i mitt fall handlar om ett helt vanligt, fast lätt överdrivet behov att behaga, genom att ta olika sidor av min personlighet i tjänst för olika situationer.

Till exempel var fastighetsskötaren uppe igen hos mig för Gud vet vilken gång i ordningen och fixade avloppet med en sådan där gummitratt. Och till min häpnad hörde jag mig själv kvittra: "Åhh, vad du är duktig."

Sedan stängde jag ytterdörren, generad över det lilla våp som hade använt min röst, vem var egentligen hon? Om inte min barndoms flickroll, som skvallrade på mig.

Min lilla tjej finns kvar, och delar kropp med kvinnan som skäller okontrollerat på sina barn när de tar på sig overallen för långsamt. Och denna kvinna måste i sin tur maka sig undan till förmån för en tredje person som ska gå på föräldramöte och tala trevligt om barns behov av stabila vuxna. Och så vidare.

Det Marlene förklarar är att hon efter traumatiska upplevelser skapat olika personligheter som härbärgerar var sin del av smärtan. Som en försvarsmekanism. Diagnosens existens är starkt ifrågasatt. Forskarna är oense om den mänskliga hjärnan verkligen medger att en människa "delar upp sig", så minnet splittras.

Hur det nu är med den saken: jag är förälskad i tanken på att gränsen till vansinne inte är så knivskarp som de flesta vill tro. Det finns vinster om alla omfamnade möjligheten att människor emellanåt och omedvetet talar som de sårade barn de en gång varit.

Minister Jan O Karlsson verkade vara en anständig snubbe och uppträder nu i en treårings skepnad. Det är nämligen så med ansatta treåringar att de aldrig medger ett misstag. De skriker Dumma dig och Det var inte jag. Det blir svårt att trassla sig ut med värdigheten i behåll. Men om han kvicknar till, nog skulle det vara skönt att kunna säga: Äsch, det var bara en släng av multipel.

Kerstin Weigl