Pest eller kolera när ny ledare ska väljas

KOLUMNISTER

November och snö. Snön lägger sig tillrätta på de gula löv som fortfarande dinglar på den jättestora björken utanför fönstret till mitt arbetsrum. I morse satt barnen vid frukostbordet med sömnen fortfarande tung i ansiktena. Fumligt och dröjande bredde de smörgåsmargarin på mackorna. Och nattens hemligheter låg som frågor i blickarna. Men vem hade tid och ork att börja nysta i sådana förvirrade och tilltrasslade garn. Nu när verkligheten är att de måste ut i mörkret och kölden till en skola som varken de eller jag finner särskilt meningsfull. När de står i hallen i sina täckjackor vill jag krama om dem, skydda dem. Men de är både för små och för stora för sådant. De finner min känslomässighet pinsam. Och de står inte ut om jag påpekar att de är för kallt klädda. Sväljer min kärlek och omsorg.

November morgon och vemod. Ville att de skulle få sova en stund till. Ville att skolan skulle vara bättre, att samhället de lever i skulle vara varmare, att deras värld skulle vara bättre.

När barnen har gått läser jag tidningen. Ser en bild av Avi Ohion från den lilla kibbutzen Metzer, vars hustru Avital och två små barn Matan, 4, och Noam, 5, dödats i en attack av al-Aqsamartyrernas brigader. Avi är ung och har glasögon och hans kollapsande kropp stöds av två män som gråter.

I kibbutz Metzer har man alltid jobbat för fred och samexistens med palestinierna. Under de senaste månaderna har kibbutzmedlemmarna protesterat mot det säkerhetsstängsel som armén vill bygga 800 meter öster om kibbutzen för att skydda den mot det som just hänt. Kibbutzmedlemmarna hävdade att staketet, som skulle ge dem säkerhet, i stället skulle skada deras mångåriga och goda förhållande med invånarna i den palestinska byn Kafin, eftersom stängslet skulle gå rakt genom byn och en olivodling, där träd redan hade dragits upp.

Människorna i kibbutz Metzer är sådana som mangrant sätter sig i bussar och åker till varje fredsdemonstration i Tel Aviv. Deras farföräldrar realiserade de mest avancerade jämlikhetsutopierna i den moderna historien. De ville föra den visionen vidare. Gjorde sitt bästa i en omöjlig situation. Nu skall stängslet byggas - förstås och genast! - och Avi Ohion kan inte ändra på det som är.

Vemod mer än vrede denna vintriga morgon i november. I Israel tävlar Ariel Sharon och Benjamin Netanyahu om vem som skall bli landets nästa premiärminister.

Jag levde i Israel när Sharon invaderade Libanon. Det var fruktansvärt att höra hans nasala stämma i radion varje morgon. Jag levde i Israel när "Bibbi" var premiärminister. Hans regeringstid satte skamlöst allt det som är gott och livskraftigt i Israel på undantag.

Att de fortfarande har en chans att sätta sina brutala stämplar på landet och historien är ofattbart. Folket väljer mellan pest och kolera. Det finns ingen gräns för människans underkastelse under rädslans fantomer. Skall det aldrig ta slut?

I USA vinner republikanerna stort. Jag minns alla de vredgade och sorgsna, tänkande människor jag mötte i somras i Kalifornien. Och jag kan bara föreställa mig hur de känner sig efter denna förstärkning av det sämsta i USA. Nixon, Reagan, Bush och Bush. Skall det aldrig ta slut?

November och vemod

och snön täcker försonande stadens många skavanker. Hur Avi Ohion skall orka leva vidare vet jag inte. Men jag och du och vi alla måste. Inte bara överleva utan leva. Måste vakna och ta varje ny dag i besittning och hålla våra hjärtan öppna och bekämpa rädslans och uppgivenhetens fantomer och se till att barnen inte klär sig för kallt och engagera oss i barnens skolgång även när vi finner den bristfällig och engagera oss i vår samtid även när vi finner den osmaklig. Ibland händer underbara och oväntade ting. Kanske kommer folken att vakna och välja goda ledare, kanske kommer invånarna i byn Kafin och kibbutz Metzer att fortsätta sitt goda grannförhållande. Kanske kommer skolan en dag att bli sådan att barnen med glädje går dit. Kanske kommer björken utanför mitt fönster att knoppas igen.

Anita Goldman