Utan seghet går inte världen vidare

KOLUMNISTER

sakta, sakta går hemfärden uppför Katarinaberget. Här kommer tåget lastat med sexton småbarn och resterna av en makaronilunch. Sega småsteg. Ett i taget, så går det framåt. Sexton barn, fyra vagnar, fyra vuxna.

Slaskregnet piskar sjön.

Ni har säkert sett sådana dagiståg på utflykt. Ser rätt gulligt ut. En dag hakade jag på. Insåg då vad det handlar om.

Två sovande ungar i varje dubbelvagn. Två större småttingar dinglande vid sidan om, de använder mig för draghjälp.

De är starka som djur, dessa förskollärare och barnskötare. Jag studerade deras teknik, för att inte drabbas av panik. Deras lugna småsteg. Höfterna mot handtagen, hela kroppstyngden mot lasset.

Först tänkte jag: detta är vansinne.

Sedan: tapper seghet är inte vad som premieras i vår sköna värld. Fast vårt samhälle vilar på denna seghet. Som sällan märks, och aldrig hyllas.

Men kan lätt tro att det bara är de snabba herrarna och damerna som får världen att gå runt. ”Snabba, kraftfulla åtgärder.” De säger så. I ekonominyheterna och så där.

Seghet är ute.

Utom i de här nya inne-böckerna om ”långsamhetens lov”. Som handlar om att sitta stilla och kolla naveln och tänka vackra anti-stresstankar.

Men det var inte det jag tänkte på medan jag segade mig uppför Katarinaberget. Jag tänkte på de små långsamma, sega stegen som får alltsammans att funka. Som leder världen framåt.

Ta killen Dick. Jag såg honom på tv häromdagen. Dick är en vanlig kille som blev besatt av mysteriet Mayariket. Varför gick det under? Dicks idé var att det kunde ha berott på torka. Han började gå igenom väderstatistik. Tusentals sidor. Det tog honom två år att studera alla. Två år!

Men han hittade vad han sökte.

Tre andra killar var i samma veva på Yucatanhalvön och rotade runt i sjöar. Sjöbottnar kan skvallra om svunna klimatförändringar. Helt fascinerande. Varför tillbringar man åratal med att gräva i mexikanska sjöar? Jag skulle ha tröttnat på tre dagar. Hur som helst. Killarna hittade tecken på en gammal torkperiod. Och ett frö. Ett enda frö, som kunde dateras (hur det nu går till?) till 800-talet.

Och saken var klar.

Dick och killarna i Mexiko kunde gratulera varandra till en upptäckt. Det fantastiska Mayariket hade drabbats av den värsta torkan på årtusenden.

Gissa om Dick var lycklig.

Jag var själv helnöjd med Dick. Inte bara dagis går runt på seghet och många människors förmåga att bara kliva vidare och göra vad de ska. Utan sega typer som Dick skulle ingen av oss få veta något av vikt. Utan långsamt faktainsamlande, tankearbete och gott sittfläsk kommer världen inte vidare. Ett tips för Lennart Grabe, kanske. Hur lång tid tog det att montera ner Posten, fyra år?

Kommer att bli segt att återställa.

Kerstin Weigl