Vi blir fria först när vi känner tillhörighet

KOLUMNISTER

I buddhismen finns det något som kallas samaya. Det är den djupaste formen av förbund mellan läraren och eleven eller om man så vill, mästare och lärjunge. Efter att studenten under en längre tid har utsatt läraren för ifrågasättande och förhör, kan han eller hon äntligen känna sig redo att ingå i ett samayaförhållande till sin lärare. I detta förhållande accepterar och litar studenten totalt på sin lärare och läraren accepterar helt och hållet studenten.

Läraren kommer aldrig att ge upp studenten hur förvirrad hon eller han än kommer att bli och studenten kommer inte heller att lämna sin lärare, vad som än händer. Studenten och läraren är bundna till varandra i ett "heligt engagemang", i ett villkorslöst förhållande. Samaya lär studenten att om ett förbehållslöst förhållande är möjligt i förhållande till en person, så är det också möjligt i förhållande till världen.

I söndagens DN skrev Suzanne Brøgger om den nya formen av totalitarism "som ingen är herre över", den totala friheten, som "är en helt ny verklighet, den kan varken hotas på allvar eller ifrågasättas".

Även om vi har lyckats bryta många av de bojor som under millennier hämmade och kuvade oss människor - rädslan för överheten och det absoluta kravet att acceptera och böja sig under samhällets normer, omöjligheten att välja en egen individuell väg som människa och samhällsvarelse - så är vi förstås inte "fria".

De flesta av oss är bundna till försörjningstvång och till att, åtminstone utåt, anpassa oss till de regerande normerna i vårt samhälle. Vi är också och som alltid underkastade kroppens behov och svagheter. Men ändå. Aldrig förr har vi varit så fria att skapa oss ett eget liv, att ifrågasätta, att bryta upp. Vi har frigjort oss från den gamla tidens auktoriteter. Präster, lärare, poliskonstaplar, fäder och mödrar är inte längre personer vi ser upp till. Nej, respekt är ett gammaldags ord, som nu har givits en ny innebörd av dem som försöker skyla över sin dåliga självkänsla med en kaxig retorik.

Respekt - som erkännande och acceptans av en annans större förmåga, erfarenhet, vishet, auktoritet - har så gott som helt försvunnit. I stället har vi en slags blind beundran för dem som gjort sig "friare" än oss, som är mer oberoende av försörjningsslit eller kroppens begränsningar än vi. Rika människor, artister, sportstjärnor.

Men det vi känner för dessa människor - som vi aldrig kommer i direkt beröring med - är inte respekt, utan en slags illa dold avundsjuka: jag önskar jag vore lika rik, vacker, smal, snabb, snygg, framgångsrik som han/hon. Den respekt, ja den djupa vördnad som det buddhistiska förhållandet mellan mästare och elev utmålar är väsensfrämmande för oss. Att visa vördnad för någon, är inte det något masochistiskt och ovärdigt? Är inte det att ge upp min Frihet? Att visa tilltro, "vad som än händer"? Hallå, har ni inte hört om kritiskt tänkande. Eller om guruer som stjäl alla stålarna och köper tio Mercedes?

I dag ska förhållande först och främst vara jämlika, det är det viktigaste av allt, ja själva grundideologin i vårt samhälle. Det är inget fel på jämlikhet i sig, och människans frigörelse från auktoriteter har varit en viktig process, men jag tror att vi har kastat ut barnet med badvattnet. Det är därför såväl föräldrar som lärare upplever denna djupa kris med våra barn och ungdomar.

Med stor sorgsenhet uppfattar jag mina tonårsbarns attityder till mig, till skolan och till samhället. Den vilsenhet som de skyler med trots och den längtan som de skyler med cynism och grovhet, ropar ut ett behov av att lita på, att uppleva känslor av verklig vördnad och respekt. Vår djupaste längtan - det är jag övertygad om - är inte längtan efter "frihet", utan efter tillhörighet. Inte efter "kritiskt tänkande" utan förtröstan.

Att slippa titta över axeln för att kolla utgångarna. Att få ge oss hän och bli villkorslöst mottagna. Att få uppleva ett verkligt "heligt engagemang" för världen, andra människor och för våra egna liv.Vår djupaste längtan är

inte längtan efter "frihet", utan efter tillhörighet. Inte efter "kritiskt tänkande" utan förtröstan.

Anita Goldman