Alla hennes dikter handlar om mig

KOLUMNISTER

Jag läser inte poesi. Det är tråkigt, och kan bli otäckt. I bästa fall bara trist. Och lätt att undvika. Men det händer att jag blir påhoppad bakifrån, överrumplad, en arm över min strupe, en väsning i örat, ett sanningens ord.

Då kan det bli otäckt.

Min tomhetskänsla, upplevelse av meningslöshet ... allt pladdret och tjattret jag bidrar till, vad tjänar det till?

I söndags hände det. Jag hade 42 minuter att fördriva mellan lämning och hämtning på två olika barnkalas och tog Aftonbladet med mig för en snabb öl på en sådan där söndagsdeppig bar med många singelmän som kedjeröker, jag kunde nästan se min redan regntunga täckjacka ytterligare svälla av inpyrd bakfylleångest.

Och då.

På kultursidorna fanns hon, och jag var oförberedd, sköts rätt ut i rymden, hjärtat dunkande, för det handlar om mig. Det går inte att förklara, men det var rader i stil med dessa:

"Varje dag dammtorkar jag

slagfältet i mitt huvud

och svartbygget i mitt

hjärta"

Poesi är annars för det mesta tråkig. Nu invänder ni att jag inte kan veta att poesi är tråkigt, eftersom jag inte läser poesi. Det är sant, jag är obildad. Och sätter en viss ära i det.

Jag tycker om en del av diktstroferna i begravningsannonser. Det är töntigt, men jag får läsa dem. Så länge jag är obildad.

Men det här är inte poesi. Tycker jag. En gång vet jag att den här kvinnliga poeten och dramatikern planerade att skriva en "versroman". Det blev ingen. Ingen roman heller.

Dikter är det, antar jag.

De handlar om mig, om alla, och det gör ont på ett skönt sätt, fast hon liksom blinkar till mig ibland och jag måste skratta till, eller är det en snyftning?

"Varför, varför

är det bara lägenheter

som har gammaldags charm?"

Jag älskar det, men otäckt är det. För min värld gungar till, och misströstan väller fram, varför håller man på egentligen?

Jag tänker på alla artiklar som skrivs, för att resonera och imponera, övertyga och redovisa. I synnerhet tänker jag på alla sådana här små spalter, där åsiktskonstnärer trängs och krumbuktar sig på en växande marknad; titta på mig, visst är jag smart/ kul/uppkäftig/originell?

Allt vi vill är att beröra, uppröra.

Helst beröra.

Fast det är rätt meningslöst, kan jag känna. De flesta av oss bara krafsar runt och försöker i all meningslöshet vara duktiga.

Bara några få skriver som hon, kliver rätt in i mig ... mitt förbannade hjärta vidöppet ... hennes bara fötter nedborrade i mina hjärterötter. Eller nåt.

Ja, ja. Ni ser ju hur det blir när jag försöker mig på en metafor.

Men jag har min roll. En tröstens tanke. Inte skulle hon överhuvudtaget skriva texter som dessa om hon inte visste att jag ville läsa dem?

Kristina Lugn behöver mig.

Kerstin Weigl