Jag erkänner, jag har skakat vällingflaskan

Okey, det är bara att erkänna. Jag skakade också vällingflaskan. Pulver, vatten, skaka och så in i mikron i trettio sekunder.

Det hände att jag bytte torra blöjor, och ibland dröjde det så länge att det läckte. Jag är inte alldeles säker på att jag på rak arm vet att Australiens huvudstad heter Canberra, åtminstone inte när jag var 21, och om man letar tillräckligt långt bak i mina tonår hittar man förmodligen något tillfälle när jag drack för mycket. Dessutom har jag en liten släng av dyslexi. Jag kan tappa bokstäver mitt i ord och ser det inte själv, och jag blandar ihop tvåor och sjuor.

Se där, alla mina barn borde omedelbart omhändertas. Oskarshamns kommun, hör ni vad jag säger?

Mer behövdes tydligen inte för att ni skulle omhänderta Lasse och Karin Holmgrens pojke, Carl. I hastigheten bröt ni mot åtminstone två olika lagar.

Länsstyrelsen riktar dessutom hård kritik mot er handläggning. I första hand ska ni undersöka om ett barn kan placeras hos släktingar. Det gjorde ni aldrig. Dessutom säger det sig självt att rummet på Västrumsgården var för litet. Hade någon stängt in mig i en friggebod i tre månader med mitt första barn hade jag nog dött.

Tyvärr är jag inte särskilt förvånad över hur inkompetent och klumpigt ni har agerat. Trots mina enorma brister som människa (skaka vällingflaska, inte kunna Canberra) har jag lyckats försörja mig nästan 20 år som journalist, och det viktigaste av mina bevakningsområden har varit att granska sådana som ni. Det har inte varit lätt, för som alla totalitära maktstrukturer har ni inget intresse av att synas i sömmarna.

På presskonferensen i onsdags fortsatte ni exempelvis att hävda "sekretessen" som ett skäl att inte kunna svara på journalisternas frågor, trots att Lasse och Karin skriftligen upphävt den. Men som så många andra sociala politiker och tjänstemän har ni totalt missuppfattat sekretessens syften.

Den är till för att skydda dem ni ska hjälpa. Inte för att dölja era misstag. Jag vet inte hur många gånger jag befunnit mig i just den absurda situationen.

Och när jag till slut fått ut de handlingar som ni har skrivit så har jag bleknat.

Bakgrunder är ofta slarviga och summariska, fulla av rena felaktigheter. Beskrivningen av familjer ni utreder kan vara illvillig och elak. Slutsatser godtyckliga och illa underbyggda.

Om jag skrivit en tidningsartikel som varit lika dålig som drösvis av de sociala rapporter jag läst så hade jag PO-anmälts, stämts och fått sparken.

Men ni inom socialtjänsten kommer undan, därför att ni gömmer er bakom ert paragrafrytteri.

Ni politiker hänvisar alltid tillbaka till utredningarna i ärendet, de som tillverkats av tjänstemännen.

Jag undersökte en gång ett fall där en hel familj höll på att krossas, och ni stödde er som vanligt på handlingarna i ärendet.

Vid en närmare granskning visade det sig att "utredaren" som skrivit dem var en vikarie som jobbat på myndigheten i tre veckor och sedan slutat. Alla slutsatser hon dragit var felaktiga. Hon var inkompetent, och det höll på att förstöra livet för fyra människor.

Jag kan hålla på så här hur länge som helst. Så varför hör vi inte mer om sådana här fall? Hur kommer det sig att tidningarna och tv:n inte är fulla av skildringar av fundamentala, sociala övergrepp?

Jo, för att de anses "privata".

Bland journalisterna är det inte "fint" att gräva i socialtjänstens byk. Omhändertagna barn, vårdnadstvister, övergrepp - det anses kladdigt, krångligt, besvärligt, oskrivbart. Redaktionsledningarna är rädda för PO-anmälningar och obehagliga efterräkningar.

Därför är det väldigt bra att en journalist som Janne Josefsson tagit upp frågan om övergreppet på Lasse, Karin och Carl. Kanske kan Stora journalistpriset äntligen komma i fråga för den här typen av journalistik.

Så Rigmor Eklind, ordförande i Oskarshamns socialnämnd, torka tårarna, gå och snyt dig, och sätt igång och hjälp Lasse och Karin i stället för att jävlas med dem.