Det börjar bli bråttom att rätta till Oskarshamns- fallet

Gjorde socialtjänsten i Oskarshamn rätt som tvångsomhändertog Karin och Lasse Holmgrens babypojke Carl?

Olika experter och manliga journalister med magstöd har analyserat frågan, och allting verkar koka ner till en sak: socialtjänsten och dess kompetens. Socialdirektör Hjördis Flodström Nilsson kunde exempelvis, utan att ha läst utredningen om Lasse och Karin, slå fast att Oskarshamns kommun handlat alldeles korrekt, av det enkla skälet att socialtjänsten och dess rättsapparat alltid har rätt. Punkt.

Så talar en totalitär maktstruktur.

Av alla instanser jag granskat som journalist har socialtjänsten varit den svåraste. Det är också där jag hittat de största bristerna.

Men hur belägger man sådana saker? Vad säger att jag vet vad jag pratar om?

För att beskriva hur socialtjänsten egentligen fungerar så vill jag redovisa något av den forskning i frågan som jag har tillgång till.

Forskaren Ingela Kohlfjord har i en avhandling analyserat samtliga utredningar inom socialtjänsten som rör barn och ungdomar i två kommuner under ett år. Utredningarna är skrivna av socialarbetare som underlag för socialnämndsbeslut. Den ena kommunen är en landsortskommun, den andra en stadskommun. Utredningen gäller år 1989-90 respektive 1990-91.

Hennes slutsatser utgår från ett könsperspektiv och är direkt alarmerande.

Socialsekreterare cementerar könsroller, kommer hon fram till. De negligerar kvinnomisshandel och kritiserar kvinnor mycket hårdare än män. Mödrar fördöms om de inte klarar att ta hand om sina barn medan män inte räknas som fäder. Om en kvinna misshandlas av sin man så kallar socialarbetarna det för "bråk" och anser att familjen har en "konflikt".

Det är en del av slutsatserna.

Några konkreta exempel:

 En kvinna uppmanades att gå i psykoterapi för att stå ut med att hennes man slog henne.

 I en annan utredning där en mamma blev misshandlad beskrevs hon som psykiskt stark, vilket pappan inte "klarade av". Hustrumisshandlaren beskrevs som lågmäld och snäll. Att han slog sin fru förklarades som en reaktion mot hennes "onormala dominans".

 När 13-åriga Kerstins mamma dog placerades hon i fosterhem, för att hennes pappa jobbade skift och inte ville ta hand om henne, och pappan gick inte med på att flickan bodde hos en nära släkting.

Det finns många flera exempel i skriften "Åt var och en efter behov" (Kommentus förlag).

Så vad säger det här? Skulle Karin och Lasse ha klarat att ta hand om Carl? Fanns det några alternativ som kunnat lösa situationen för den lilla familjen?

Nu, när hela utredningen blivit offentlig, så förblir svaret: Ingen vet. Oavsett vad experter och magstödsjournalister hävdar så har Oskarshamns kommun faktiskt inte tagit reda på det.

I dag får Lasse och Karin träffa sin pojke två timmar varannan vecka, under övervakning, på en neutral plats.

Jag har aldrig hört talas om ett lika rigoröst säkerhetsarrangemang. Inte ens mördare, våldtäktsmän eller dömda

pedofiler övervakas lika hårt när de träffar sina barn.

Att Lasse och Karin skulle vara fullständigt livsfarliga för Carl framgår inte i utredningen.

De sporadiska mötena har inneburit att Carl inte längre känner igen Lasse och Karin. Är det för hans eget bästa?

Naturligtvis inte.

Att ha kunskap om sitt ursprung och kontakt med sina biologiska föräldrar är det bästa för alla barn. Oskarshamns kommun har berövat Carl den rätten.

Hela socialtjänstens agerande i det här fallet karaktäriseras av ett otroligt människoförakt. Hur har de egentligen tänkt lösa sådana här fall i fortsättningen? Genom tvångssterilisering? Tvångsabort? Eller bara fortsatt bortrövande?

Rigmor Eklind, ordförande i Oskarshamns socialnämnd, jag förstår att det är jobbigt när drevet går. Men i det här fallet har ni gjort fel. Det gör vi alla ibland, och då måste man försöka rätta till sina misstag så gott det går.

Det är inte för sent för Carl, Lasse och Karin, men det börjar bli ganska bråttom.